Blogg

Axel von Färsen i pandemi-tider

Hejsan ungdomar!

Inledningsvis behöver jag säga att detta är första gången i mitt liv jag bloggar. Spännande, på både gott och ont. Kommer jag göra bort mig eller inte? Läs mer så får du se!

För er som inte vet har jag varit mer eller mindre aktiv på forumet sedan år 2015. Det var då jag tog studenten och skulle kliva in i vuxenlivet, det känns som igår. Sedan dess har jag studerat på universitetet här i Göteborg. Jag började mitt intåg på universitetet genom att läsa sådant som intresserade mig: historia och internationella relationer. Om du inte vet vad du ska göra efter studenten är det någonting jag rekommenderar. Läs vidare och läs någonting som du är intresserad av. Det är okej att vara osäker på vad man vill göra av sitt vuxna liv!

Men nu kanske du undrar vad mitt första inlägg ska handla om förutom mig själv. Jo, en liten jämförelse mellan vår nuvarande pandemi och en historisk sådan, den spanska sjukan.

Den spanska sjukan inträffade mellan år 1918 till 1920. Dess namn har att göra med det första världskriget. Båda sidor av denna konflikt hade sjukdomsutbrott hos sina soldater, kanske redan år 1917. För att undvika att verka svag inför fienden tystade man dock ned det. Det var det neutrala Spanien som först kom ut med nyheter om sjukdomen, och därav namnet, den spanska sjukan.

Vad historiker idag vet kom troligtvis sjukdomen från djurhållningen, grisar, i USA – när sedan amerikanska soldater spred sig över Europa, både i kriget och under permission så spred sig smittan som en löpeld. Det var en av de värsta pandemierna människan har upplevt, inte minst eftersom den slog ut unga och unga vuxna. Varför då? Jo, i och med att dessa individer hade ett starkare immunförsvar. Sjukdomen kunde överaktivera immunförsvaret vilket kan förklara varför denna gruppen var en riskgrupp.

Redan här ser vi en stor skillnad. Nu cirka 100 år senare har vi en annan pandemi att brottas med. En som likt vanliga influenser slår mot våra äldre. Likt den spanska sjukan är den en zoonos, dvs. att den hoppat från djur till människa. I Coronas fall bär troligtvis fladdermöss och bältdjur ansvaret, i spanskans fall var det grisen. I bägge fallen talar det för att människan kanske bör minska sitt beroende på animaliska produkter. Det sliter både på miljön, och vår hälsa. Vägen framåt kanske blir vegetariskt, eller varför inte en helt vegansk kost? Vad tycker ni på forumet om detta? Själv blir jag avskräckt bara jag ser recept på rödbetor.

Men hur i hela friden ska vi som ungdomar hantera denna smittan och smittor i framtiden? Enligt mig själv bör vi ta oss en funderare kring hur vi rör på oss och hur vi behandlar våra medmänniskor. För min egen del har jag tack vare Corona fått en större respekt för vår vårdpersonal, som står längst fram i kampen för att rädda människoliv. Vi som vanliga medborgare har ett samhälleligt ansvar att inte föra smittan vidare och hålla oss friska. Vidare inser jag hur man även som ungdom lätt kan bli isolerad när skolan och nattlivet inför restriktioner. Ta hand om er där ute, både psykiskt och fysiskt! Promenader gör underverk.

Vad har jag annars gjort denna veckan? För det mesta har jag rensat fisk och spelat på en ny karaktär i World of Warcraft. Det känns stundtals underligt att man fortfarande kan spela ett 16 år gammalt spel och ändå vara fast i spelets natur och rika fantasi. Har ni själv någonting ni kan återkomma till flera gånger utan att bli uttråkad?

För er som spelar World of Warcraft eller Hearthstone så heter jag MrZodiar#2594 på battlenet. Jag brukar adda alla som begär det.

P.S.

Bilden som presenterar mig är min profilbild på Discord. Heter Chipsmongol#4783 där.


Skriv en kommentar

Att skapa eller inte skapa?

Hejsan Svejsan! I ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. I och med att de här är mitt första blogginlägg så visste jag inte ens vad jag skulle skriva om. Därför tänker jag nu skriva om just den känslan när man inte kommer på något. Du vet den känslan man får när man så gärna vill skapa något att det nästan kliar i hela kroppen, men att det ändå inte går? Just den känslan känner jag nu.

För tillfället sitter jag utomhus och skriver. Det är mitt i natten. Mörkret har smugit sig hit och det regnar. Jag sitter på verandan och har tak över mig. Jag behöver den här friska luften för att kunna fokusera och jag behöver den mörka natten för att vara kreativ. Så är det faktiskt. Jag är en riktig nattuggla. Det är på natten som mina ideér slår till som blixtnedslag. Det spelar ingen roll ifall jag blir dyngsur av regnet eller om jag råkar vara lite trött. Får jag en kreativ impuls, så ska skapandet ske där och då!

Som ni säkert märker med tanke på bildkollaget som jag skapat, så har jag många kreativa intressen. Jag älskar att skapa. Idéerna bara kommer flygandes till mig. Dock måste jag erkänna att det har varit svårt nu med tanke på situationen med den pågående pandemin. Idéerna och lusten till skapande har minskat drastiskt. Jag förmodar att det är för att jag känner mig instängd. Jag har behövt vara isolerad under en längre tid nu. Min mamma är i högriskgrupp för Covid-19 och skulle kunna dö ifall hon fick viruset. Det är en risk jag vägrar ta. Jag gör gladeligen allt i min makt för att hålla viruset utanför min familjs hem. Om det nu innebär att jag får vara isolerad, så är det bara att gilla läget.

Jag gick nyss ut första året på gymnasiet. Jag går inriktningen Singer/Songwriter på ett musikgymnasium. Såklart gjorde jag studierna på distans som så många andra. Jag ska inte ljuga. Det har varit svårt. Jag har högfungerande Autism. Ett av mina största problem med diagnosen är att jag har väldigt svårt för förändring. Jag vill veta vad som händer och blir extremt orolig ifall jag inte vet vad som kommer hända. Därför är väl en pandemi som vänder hela världen upp och ned inte optimal för mig.

Inte heller denna instängdhet är optimal. Jag har räknat dagarna sedan skolan stängde. De här dagarna kallade jag i början olidliga. Jag visste inte hur länge jag skulle hålla ut. 107 dagar är vi uppe i nu. Jag har klarat mig, men min kreativitet har verkligen fått lida för det här. Jag är alldeles för orolig för världen och så instängd att jag inte kunnat skapa lika mycket som jag vanligtvis kan.

Under sommarlovet har jag varit lite mer kreativ än jag var under vårterminen. Jag har lyckats skriva en låt. Den handlar om hur världen ser ut just nu. Inte bara det hemska viruset. Utan även alla orättvisor som finns. Låtens verser förklarar min förtvivlan gentemot allt som händer i en värld som på några få månader har varit med om så mycket kaos att det inte ens går att beskriva. Refrängen inger dock en känsla av hopp. Vi behöver det nu mer än någonsin:

Sometimes I just wonder, why things never go our way.

But I'll just keep on dreaming that it will be fine someday.

Jag brukar verkligen inte vara såhär klyschig, men nu finns det inget val. Vi behöver varandra och vi kommer behöva kämpa. Vi måste ta hand om oss själva både psykiskt och fysiskt. Finns det något som du kan göra som gör dig glad och som inte involverar närkontakt? Gör det, även om det är svårt! Jag mår bra av att skapa saker. Därför har jag försökt skapa något åtminstone fem minuter varje dag. Även om jag inte är motiverad. Jag har lyckats skriva en låt och nu sitter jag här och bloggar – något som är helt nytt för mig!


Skriv en kommentar

Så kan du hantera negativa känslor

Det var ett tag sedan jag fick veta att jag får ett blogginlägg här på Ungdomar.se. Jag gick runt och funderade på vad jag skulle skriva om men jag kom inte på så mycket mer än några enstaka försök att vara rolig och inte låta som en tönt som bloggar. No offence mot bloggare men det är ju så att det finns fördomar.

Jag är tydligen tvungen att berätta lite om mig själv, så här kommer det:
Jag är en lagom gammal och lagom stor människa som bor nånstans i sydvästra Sverige. Personligen liknar jag en isbjörn, jag sover länge och djupt och när jag är vaken är jag inte så aktiv om jag ska vara ärlig. Jag tenderar att gilla psykologi och samhällsfrågor men jag försöker balansera det med mitt intresse för naturvetenskap vid sidan om mina desperata försök för att hitta en partner som jag kan dela min livsglädje med. Hur bra jag har lyckats med det kan man fråga sig… Ibland passar jag på att göra saker som jag verkligen tycker om som att kolla på animerade Pixar filmer eller äta 3 enorma kulor glass till lunch.

Häromdagen kollade jag på Onward (Framåt) en animerad film av Pixar som handlar om två tonåriga alf-bröder som ger sig ut på en extraordinär resa för att upptäcka om det fortfarande finns lite magi kvar i världen. Filmen i sin tur fick mig att tänka på psykisk ohälsa bland unga och vad man kan göra för att förebygga det.

Så jag tänkte passa på att använda psykologikurserna jag läser och skriva om emotionellt stabilitet. Varför just emotionellt stabilitet? Tja, det är för att våra känslor är ofta reaktioner på händelser och dessa gör att vi kan identifiera vad som är viktigt för vårt välbefinnande. Känslor är helt enkelt omöjliga att undvika, vi använder känslor för att lösa problem, fatta beslut och skapa nya relationer. Men om vi inte vet hur vi ska hantera våra känslor kan vi hamna i problem, må dåligt eller låta småsaker påverka oss lite för mycket kanske?

Så konsten att hantera känslor, enligt mig, är minst lika viktigt som att kunna räkna ut roten ut 1. Så varför har vi inte sånt i skolan, tja det får man fråga Skolverket om.

Man behöver inte nödvändigtvis vara emotionellt störd för att lära sig att hantera känslorna på ett bättre sätt. Den ungas humör är som en berg- och dalbana, ett myller av känslor och inte sällan humörsvängningar. Den unga är otålig, ur balans, förvirrad och ombytlig. Ibland känner du dig nedstämd och ledsen, ibland ler livet. Och om du inte vet hur du ska hantera sånt kan man lätt sjunka i långa perioder av sorg eller ångest. Alla mår dålig ibland och det är lätt att övertänka vissa saker, vi människor tenderar att känna vissa känslor som sorg och ångest starkare än glädje eller lycka.

Så här har jag samlat mina fem bästa tips som kan hjälpa dig (vare sig om du mår dåligt just nu eller inte) att hantera dina negativa känslor bättre.

Steg 1: Bestäm en tid, är det en vecka eller max 3 månader du ska sörja eller “tänka på det”. Det är bra, för att du sätter en gräns för hur länge du ska ägna dig åt övertänkande och negativa känslor. Om du inte bestämmer en tid, då är det lätt att du glömmer bort att du har gått vidare. Det kan hända att du redan har gått vidare men du är van vid att må på ett visst sätt eller att du är van vid att inte vara glad och att dra dig tillbaka i sociala sammanhang. Bestäm dig för hur mycket tid du ska lägga på det och hur du ska gå tillväga. Om det är en person som har dött är du såklart ledsen men tiden du lägger på det är inte samma som när du t.ex har blivit underkänt i ett ämne eller när din kompis har slutat prata med dig.

Steg 2: Ta din tid, bearbeta dina känslor och lär dig acceptera situationen. Ibland vänjer man sig vid tanken att en person är borta men man blir fortfarande ledsen när man tänker på det. Glöm inte att det är inte själviskt att gå vidare utan moget. Livet rullar på och tiden går, efter att du har bearbetat dina känslor och bestämt dig för att gå vidare är det dags att gå vidare till nästa steg. Det viktiga här är att ta det i din takt, för om du inte har gjort det ordentligt blir det lättare att falla tillbaka. Ett tips är att skriva ner saker, “anledningar”, eller sånt som får dig att känna “nu ska jag gå vidare” det kan vara skolan, en person man behöver ta hand, det kan vara vänner eller ett intresse. Så varje gång du känner att du vill ge upp kan du kolla på din lista och se vilka eller vad du bryr dig om.

Steg 3: Du vet att känslor är reaktioner till olika situationer, och det finns olika sätt att uttrycka sina känslor, vissa skrattar när de är stressade och vissa får panikattack. Målet är att uttrycka sig på ett relativt normalt sätt. Just för att det finns olika tolkningar av t.ex sorg och hur man väljer att åtgärda sina känslor kan man lätt bli hånad eller utfryst av andra personer, känna att ingen bryr sig om en eller ingen tar en på allvar, när man går igenom svåra situationer. Då är det viktigt att komma ihåg att alla upplever nästan samma sak men de reagerar inte på samma sätt. Så det är normalt att någon tycker att sättet du bearbetar dina känslor på är konstigt. Det är inte ett tecken på att de är osympatiska eller bryr sig mindre om dig, det är mest ett tecken på att vi är olika och värderar olika känslor olika mycket. Så lägg inte så stor vikt på andra personers beteende.

Steg 4: Många av oss upplever negativa känslor dagligen. Vissa blir till och med traumatiserade men i slutändan går man vidare. Om du tänker att det är ett problem som du ska lösa på ditt sätt då blir det enklare. Du kan välja att inte göra någonting åt det, du kan välja att vara ledsen för resten av livet och skylla allt på det som har hänt dig eller så kan du vända på steken och börja hjälpa andra person som också har gått igenom samma sak och de som behöver hjälp. Du ser, alla känslor; negativa som positiva har två sidor och det är du som väljer hur du ska gå tillväga med problemet. Ett exempel är Oprah Winfrey, amerikansk pratshowvärd, skådespelare, filmproducent, entreprenör. Som 9 åring blev hon våldtagen, misshandlad och fick en mängd olika rasistiska kommentarer. Men inget av det stoppade henne från att nå toppen. Så glöm inte att du har full kontroll över det som händer i din hjärna och om du känner att du inte har det, oroa dig inte! Det är någonting du kan träna!

Steg 5: Alla har rätt till att må bra och när man inte klarar av det själv är det dags att be om professionell hjälp, så tveka inte att kontakta din närmaste ungdomsmottagning(https://www.umo.se/hitta-mottagning/) eller BUP(https://www.bup.se/hitta-mottagning/) för hjälp. Du kan också ställa frågor till BUP och läsa frågor som andra har skickat om svårigheter och problem kring psykisk ohälsa (helt anonymt). På ungdomsmottagningar kan få stöd på telefon, chatt och mejl. Eller så går du direkt till mottagningen, antingen bokar du tid eller på drop-in tider. Där kan du få hjälp av kurator såväl som psykolog helt gratis tills du fyller 25.


Skriv en kommentar

Att känna sig ensam bland folk och glömma sina egna minnen

Hej, jag heter Alicia och ska börja mitt sista år på gymnasiet. Jag går en estetlinje och tycker mycket om att få vara kreativ så ofta som vi får. Min fritid består av att umgås med vänner, pojkvän, vara kreativ, spela CoD och ligga i sängen med youtube.

I år vill jag ha en ordentlig bad-sommar för det saknar jag verkligen. Jag önskar nästan att jag hade tagit vara mer på somrarna när vi var sugna på att bada heeeela tiden, nu är det ju kallt i vattnet, men det kände vi inte som unga. Jag försöker säga åt min lillebror att gå ut, vara i solen, springa omkring och göra grejer för innan han vet ordet av det så är det enda han vill att ligga i sängen hela tiden.

Jag, som snart fyller 18, känner mig lite gammal, men jag känner mig också väldigt ung. Jag känner mig ibland omogen, inte respekterad av vuxna, inte lyssnad på, inte brydd om och ensam. En sak jag verkligen inte vill är att andra unga ska behöva känna så, ända tills de är 18 själva. Jag vill inte att någon ska känna det alls för den delen. Jag tänkte försöka skriva lite om mig själv och jag hoppas att det hjälper någon som läser det. Jag öppnar även mina armar för den som känner sig ensam, det går att prata med mig, jag förstår.

När jag var yngre kände jag mig ofta helt ensam, fast jag var i ett rum fyllt med människor. Fast jag var i klassrummet eller på bussen eller vid middagsbordet. Jag kände mig alltid ensam, aldrig trygg, bara ensam. Så är det fortfarande ibland. Jag är på plats fysiskt men min hjärna flyter omkring i ett mellanläge. Jag dissocierade mycket som ung och det gör jag fortfarande. Dissociation är svårt att beskriva, det är typ när en individ avskärmar sig från sina upplevelser och kanske känner sig bortkopplad från sin kropp, eller från sitt psyke. Att dissociera kan försämra minnet och kan göra det svårt att återuppleva saker som skett. Det kan även kännas väldigt läskigt, som att en inte existerar, för mig brukar det ibland trigga ångest. Dissociation kan uppstå från olika trauman, stark stress eller generella känslor som kroppen och hjärnan inte vet hur den ska hantera. För mig har det gjort att jag inte minns varken min barndom eller ungdom. På senare tid har jag även fått svårt att minnas saker jag gjort och sagt. Ännu värre, jag glömmer ibland vad andra personer sagt till mig, ibland minns jag inte ens att jag träffat dem.

Att själv inse att jag inte har tydliga minnen kom som en käftsmäll. Det var väldigt jobbigt och obehagligt. Jag blev panikslagen och tänkte katastroftankar. Jag minns inte min barndom. Jag minns inte min ungdom. Jag minns inget i mitt liv. Denna känsla skrämde mig, vilket ledde till en ökad stressfaktor, vilket gjorde att jag kopplade bort mig från verkligheten ännu mer. Jag satt fast i ett vakuum där det bara fanns mina dåliga känslor och ljud omkring mig.

Jag vet fortfarande inte helt hur jag ska ta mig tillbaka till verkligheten ibland. Det är bättre nu, men på platser som exempelvis tunnelbana, buss och cafeer kan jag tappa bort mig igen. I de stunderna hjälper det att lyssna på musik i egna hörlurar med väldigt högt ljud. Det ger mig ett grepp om något jag valt själv, något jag kan styra över, något som ingen kan ta ifrån mig eller påverka.

Som tur är har jag personer omkring mig som finns där, som påminner mig om saker vi gjort och frågar minns du när vi gjorde… och då minns jag. Katastroftankarna var inte helt sanna. Även om mitt minne ibland är grumligt som spökvatten så finns det mesta ändå lagrat någonstans där inne, det har jag lärt mig.

Om jag fick gå tillbaka i tiden, till vilken del av mina yngre år som helst, hade jag försökt andas, ta flera djupa andetag och lugna ned mitt inre lite. Sedan hade jag pratat med någon, en vuxen, en psykolog eller en vän. Vem som helst. Jag hade sagt: jag känner mig ensam, jag hade frågar någon: varför känner jag mig ensam när jag inte är ensam och jag hade velat höra: det kanske känns så, men du är inte ensam på riktigt.

Jag känner mig bortkopplad lite varje dag. När jag mår sämre kommer det fram mer. Men nu vet jag att det inte gör något. Det är bara en känsla och alla känslor går med tiden över och blir till nya, andra, känslor. Jag litar på dem omkring mig. Jag litar inte på alla, men jag har lärt mig att det är okej. Jag får välja själv vem jag delar känslor med. Jag väljer själv. Oavsett vem jag väljer så har jag lärt mig att jag aldrig är ensam.


Skriv en kommentar

Podcasten Mitt uppkopplade liv

Niklas och Selvi guidar oss i samtal med varandra, andra unga och en och annan vuxen om våra liv online. Expertkunskaper och personliga erfarenheter blandas när de funderar över hur vi kan må bra även om vi är uppkopplade nästan hela tiden. Podcasten lanseras i samarbete med Fryshuset och Samsung. 

Förra året svarade flera tusen av er på enkäten Mitt uppkopplade liv. Det var bara en del av allt det vi gjort och gör tillsammans med Samsung på temat ett hälsosamt uppkopplat liv. Här kommer alltså en podcast på samma tema. Hela 2020 kommer vi jobba vidare tillsammans så håll utkik!

Vi undrar också hur du själv ser på onlinelivet? Hur kommer den uppkopplade framtiden se ut? Hur gör vi för att det uppkopplade är något positivt och hälsosamt? Vem har makten att förändra? Här gärna av dig om du har tankar, funderingar eller idéer. 

Lyssna på poddserien där poddar finns eller här:
https://open.spotify.com/show/5pqFSKHheF4Dmq6KsPotxY?si=FRdJEsyUQiSxwWAmZpStIw

Samsung är en av Fryshusets samarbetspartners, och vi har i ett år jobbat med att främja ett hållbart digitalt liv för unga. Samarbetet är en del av satsningen Samsung Well Connected, som vill bidra till en långsiktig samhällsutveckling för ett hållbart, hälsosamt och intelligent uppkopplat liv i Norden.


Skriv en kommentar