Det kanske mest kända exemplet är buddhismens tankar om hur man skall lyckas övervinna fysisk påverkan genom att i sitt sinne låta alla intryck passera förbi obemärkt, på det att man i sitt inre inte skall rubbas. Till detta kommer diverse metaforer och liknelser, vanligtvis om hur floden eller havet är det förgängligt meningslösa, medan himlen eller liknande motsvarar det högre, oförgängliga och eftersträvansvärda. Flodens ström drar en med sig, och man finner sig fast i sina egna tillfälliga begär. Skulle den vackra katedralen i Reims ha kunnat byggas utan målinriktad disciplin hos dess skapare? Nu är det kanske lite