Konst

09:00 Vaknar hemma i min säng, är otroligt nog inte nervös utan ser fram emot dagen och fallskärmshoppet. Trodde verkligen att jag skulle vara ett nervöst vrak vid den här tiden men jag är väldigt lugn. Kikar ut genom fönstret och ser en helt blå himmel med strålande sol. Perfekt väder. Det känns som man svävar ovanför ett stort fotografi. Detta är inte jag, bara så ni vet. 12:30 Tar mig en promenad ned till stan, känner mig väldigt fnittrig och förväntansfullt och skulle helst bara vilja skrika ”GISSA VAD JAG SKA GÖRA SNART, HOPPA FALLSKÄRM. HEHE LOSERS!” 14:15 Sätter

Hejsan Svejsan! I ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. I och med att de här är mitt första blogginlägg så visste jag inte ens vad jag skulle skriva om. Därför tänker jag nu skriva om just den känslan när man inte kommer på något. Du vet den känslan man får när man så gärna vill skapa något att det nästan kliar i hela kroppen, men att det ändå inte går? Just den känslan känner jag nu.

Jag sitter på bussen en oerhört trist måndagsmorgon, och börjar plötsligt nynna på en låt; "take take take it away" – utan att egentligen veta vad det är för låt jag nynnar på. Allt eftersom dagen går sitter låten kvar i huvudet, och jag kan fortfarande inte minnas vad det är för något jag lyssnat på som verkligen inte kan försvinna ur huvudet. Hela dagen blev en längtan hem till datorn, för att kunna utforska vad det egentligen var för låt jag letade efter. Hemresan går av stapeln, 27 långa minuter på bussen, och med bara en refräng där jag

Allt för många gånger har jag suttit som nu och försökt teckna ditt ansikte med ord.Men penslarna är för tjocka och klumpiga.Ditt ansikte har en detaljrikedom som skulle ta en evighet att återskapa.Ändå vill jag inget hellre än att försöka.Skissa, teckna, misslyckas, kasta och sen börja om från början. Varje skiss har varit en säker miss.Det är visserligen trist, men det är något visst som jag inte kan återskapa.Språket blir överflödigt, ord blir otillräckliga. Ord förlorar sin mening och sitt syfte.Jag måste hitta på nya ord, ett nytt språk. Vi talar kärlek, låt oss tala kärlek För dina läppar är

Jag har den ytterst sunda bilden av spelmediet som en kulturform. Faktum är att jag finner CS-månglare á la ’Proffstouren’ utgöra den mesigaste delen av spelutövandet, näst efter sims-spelarna. Visst, jag tyckte också att CS var roligt, mellan beta 5.0 och retail-versionen närmare bestämt. Efter det kändes det lite krystat att fortsätta när omvärlden svämmade över av andra bra spel. Jag förstår inte riktigt spelare som tränar flera gånger i veckan och tävlar internationellt med sponsorer i ryggen. Det är säkert en rolig sysselsättning, men man har missat mediets storhet, dess essens. Datorspelande är inte riskfritt, ju snarare vi inser