Konst

09:00 Vaknar hemma i min säng, är otroligt nog inte nervös utan ser fram emot dagen och fallskärmshoppet. Trodde verkligen att jag skulle vara ett nervöst vrak vid den här tiden men jag är väldigt lugn. Kikar ut genom fönstret och ser en helt blå himmel med strålande sol. Perfekt väder. Det känns som man svävar ovanför ett stort fotografi. Detta är inte jag, bara så ni vet. 12:30 Tar mig en promenad ned till stan, känner mig väldigt fnittrig och förväntansfullt och skulle helst bara vilja skrika ”GISSA VAD JAG SKA GÖRA SNART, HOPPA FALLSKÄRM. HEHE LOSERS!” 14:15 Sätter

Jag har aldrig varit en superhjälte-fanatiker. Något jag däremot uppskattat i Batman-konceptet är att superkrafter är en icke existerande faktor i serien, så jag väntade mig något slags mervärde i denna andra av Christopher Nolan regisserade Batman-film. Dock har jag som sagt aldrig varit något stort fan av den flaxande svartmunderade knekten. Men den här gången föll jag väl för hajpen, mycket tack vare den bortgångne Heath Ledgers medverkan. Men tyvärr lovade trailern mer än vad filmen gav. I The Dark Knight har Gotham City en ny galning i hälarna, en cynisk alltiallo-förbrytare som uppsminkad i ett sarkastiskt leende vill

Will Wrights senaste projekt är nämligen något alldeles särskilt, samtidigt som det inte är det. Spelet är bra, samtidigt som vissa beståndsdelar saknar substans. Spelet är ett spel, men samtidigt ett liv. Men inte som The Sims, utan som något annat. Som Spore. Cellfasens spelande liknare flOw, det meditativa PSN-spelet. Spore har länge varit något av en smygfavorit på redaktionen men har samtidigt hamnat i skymundan för många av årets andra stora titlar. Jag kände mig faktiskt lite överrumplad när spelet damp ner på redaktionen, men det blir ju så när man hela tiden blickar framåt istället för att omfamna

Folk prisar Fears intensiva striderna, den kusliga stämningen och den välberättade handlingen, men hur jag än vrider och vänder på det blir det aldrig mer än ett kompetent actionspel i tråkiga miljöer som på ett dåligt sätt försöker växla mellan skräck och snabba strider. Nu när uppföljaren är här och jag återigen har försökt att bli livrädd av Almas försök att skrämma mig är det bara att konstatera att FEAR 2 förmodligen kommer att hamna i samma fack som sin föregångare. En av spelets roligare fiender som man tyvärr inte stöter på särskilt ofta. FEAR 2 tar vid strax innan

Katter kan också. Och nu får man allt lov att berömma huvudrollsinnehavaren lite extra. Hos denna lilla musika(n)tt finns embryon till musikalitet, här spelas det med känsla, här börjar det arta sig på allvar! Lägg även märke till att vi avancerat från billigt cirkuspiano (trams) till ett stort, äkta sådant. Enjoy the passion of the cat!