Konst

09:00 Vaknar hemma i min säng, är otroligt nog inte nervös utan ser fram emot dagen och fallskärmshoppet. Trodde verkligen att jag skulle vara ett nervöst vrak vid den här tiden men jag är väldigt lugn. Kikar ut genom fönstret och ser en helt blå himmel med strålande sol. Perfekt väder. Det känns som man svävar ovanför ett stort fotografi. Detta är inte jag, bara så ni vet. 12:30 Tar mig en promenad ned till stan, känner mig väldigt fnittrig och förväntansfullt och skulle helst bara vilja skrika ”GISSA VAD JAG SKA GÖRA SNART, HOPPA FALLSKÄRM. HEHE LOSERS!” 14:15 Sätter

Det bor 6 miljarder människor på jorden. Jag har svårt att se alla dessa människor framför mig, hur många det egentligen är, men 6 miljarder är ett stort tal. Jag är bara en enda person utav dessa 6 miljarder. Vad jag gör, känner och hur jag mår spelar ingen roll i det stora hela. Det har ingen betydelse för jorden. Jag behövs inte. Jag har aldrig varit önskad och jag kommer aldrig att bli det. Jag vaknade upp en torsdagsmorgon och såg ut genom fönstret. Klockan var bara 6 och ute syntes bara en morgonpigg tant som stod som förstenad

Snart är det en ny dagen ny veckanya timmar, minuter och sekundernågot nytt i allt det gamlaett undantagen avvikelseen förändring av svagaste förmåganågot nytt. Något nytt i migalltid en förändrig för varje dag som gårvarje vecka, timme och sekunden förändring med ett släptåg av förvirringatt för varje dag veta mindre & mindre om sig självatt tappa bort sitt innerstasin förmåga att tänka och förståatt inte veta rätt eller felja eller nejatt inte kunna stoppa falletbara kunna öka avståndet till markenatt inte kunna kontrollerainte kunna säga stopp.hjälp.

[img0, ,R]Vissa menar att ni inte alls existerar. Men för vissa är ni ideal. Och när jag har lagt på luren efter att för sextiotolfte gången uthärdat en utfrågning från en släkting om hur det går med mig – hur jag klarar skolan och framför allt vad jag ska Bli, så vacklar jag. Detta verkar förövrigt vara alla släktingars favoritämne. Varje gång svarar jag trött att ”vi får se” och får då till svar ett lite syrligt ”men du måste ju bli någonting”. Som om jag inte oroar mig nog över det redan. Som om jag inte tänker på det