Podd

09:00 Vaknar hemma i min säng, är otroligt nog inte nervös utan ser fram emot dagen och fallskärmshoppet. Trodde verkligen att jag skulle vara ett nervöst vrak vid den här tiden men jag är väldigt lugn. Kikar ut genom fönstret och ser en helt blå himmel med strålande sol. Perfekt väder. Det känns som man svävar ovanför ett stort fotografi. Detta är inte jag, bara så ni vet. 12:30 Tar mig en promenad ned till stan, känner mig väldigt fnittrig och förväntansfullt och skulle helst bara vilja skrika ”GISSA VAD JAG SKA GÖRA SNART, HOPPA FALLSKÄRM. HEHE LOSERS!” 14:15 Sätter

I en kompakt tystnad satt modebloggerskorna hopsjunkna i de vita soffgrupperna på Scandic Anglais och försökte bearbeta helgens nederlag. Det enda som hördes var det klickande ljudet från när Hänt Extras Hans Shimoda försiktigt monterade upp sitt Hubble-liknande teleobjektiv utanför panoramafönstret. Cecilia satt med armarna i kors och blängde avundsjukt på Sofi, som på ett nästan erotiskt vis doftade på sin nymonterade hårförlängning.– Det här kommer faktiskt från skägget på en marockansk bergsget. Den är inte utrotningshotad än så det är både trendigt och ekologiskt, ljög Sofi, och försökte dölja faktum att det silverblonda hårsvallet egentligen hade kapats från hennes

Under åren har jag säkerligen hunnit med att titta på tvåhundra olika program, och oftast sitter jag och garvar som en högljudd hyena. Och då menar jag inte åt programledarens otroligt trista skämt, utan åt de sköna klippen. Alla program har dock en sak gemensamt, det är alltid alltid alltid det absolut sämsta och tråkigaste klippet som vinner. Man kan dela in vinnarna i två kategorier: barn och djur. Ett barn har ätit glass så att den har kladdat ner sina händer, en hund springer runt och jagar sin svans, en get slickar på en fönsterruta. Amerikanarna viker sig av

Det bärbara formatet fungerar bra för Zelda-spel men det märks att störst fokus har lagts på problemlösandet, för varken grafiken eller musiken är sådär magiska som vi blivit vana vid. Visst, det är färgglatt och likt det undersköna Wind Waker till stilen, men många av de olika öarna man besöker är lite stela och platta och en del karaktärer känns hafsigt påhittade. Det är först i templen som spelet hittar hem och bjussar på sann spelglädje och omväxlande miljöer. För en van Zelda-spelare blir det dock aldrig speciellt svårt. Ofta har man löst ett pussel innan det ens hunnit bli

Vad som gäller vet jag inte riktigt, men efter några timmar med Turok märker jag att någon biter mig i armen. Det är lillkatten som leker lilldinosaurien Kefka Rex och det kanske ligger något i larmrapporterna ändå. Eller så var han bara uttråkad och sugen på uppmärksamhet, för den senaste (och aningen bespottade) versionen av Turok är inte så tokig som man kan tro. Elaka dinosaurier är inte det enda som lurar i djungeln. Jag såg spelet i Tyskland under Games Convention, blev imponerad och nästan lite ledsen vid förseningen, för det innehöll tillräckligt många plusfaktorer för att bli intressant.