Podd

09:00 Vaknar hemma i min säng, är otroligt nog inte nervös utan ser fram emot dagen och fallskärmshoppet. Trodde verkligen att jag skulle vara ett nervöst vrak vid den här tiden men jag är väldigt lugn. Kikar ut genom fönstret och ser en helt blå himmel med strålande sol. Perfekt väder. Det känns som man svävar ovanför ett stort fotografi. Detta är inte jag, bara så ni vet. 12:30 Tar mig en promenad ned till stan, känner mig väldigt fnittrig och förväntansfullt och skulle helst bara vilja skrika ”GISSA VAD JAG SKA GÖRA SNART, HOPPA FALLSKÄRM. HEHE LOSERS!” 14:15 Sätter

I en kompakt tystnad satt modebloggerskorna hopsjunkna i de vita soffgrupperna på Scandic Anglais och försökte bearbeta helgens nederlag. Det enda som hördes var det klickande ljudet från när Hänt Extras Hans Shimoda försiktigt monterade upp sitt Hubble-liknande teleobjektiv utanför panoramafönstret. Cecilia satt med armarna i kors och blängde avundsjukt på Sofi, som på ett nästan erotiskt vis doftade på sin nymonterade hårförlängning.– Det här kommer faktiskt från skägget på en marockansk bergsget. Den är inte utrotningshotad än så det är både trendigt och ekologiskt, ljög Sofi, och försökte dölja faktum att det silverblonda hårsvallet egentligen hade kapats från hennes

A is for Ass Kicking. Jag kom först i kontakt med Maddox när jag läste hans satiriska hemsida The Best Page In The Universe, och mer specifikt artikeln "More crappy children’s art work" där han obarmhärtigt sågar barnteckningar med kommentarer som "Ding Ding! Here comes the shit-mobile. I’ve never seen a fire truck that needed to be shaved. I would rather be burned to death than be saved by this hairy piece of shit. F" Jag var fast och har sedan dess läst varje ny artikel både en och två och fjorton gånger. Om du är ett Maddox-fan har du

Får man vara lite klyschig så tillåter jag mig själv att backa bandet en stund och se tillbaka på de gångna åren av svävarracing deluxe. Det första spelet, Wipeout, slog undan benen på oss och placerade ett stycke pumpande technokultur i våra vardagsrum. Kanske var det däremot lite för hardcore för att den enorma massan kallad mainstream skulle tilltalas vilket resulterade i att hypen var och förblev större än spelet i fråga, men än idag är Wipeout något "ballt". Med 2097 var euforin total. Jag har aldrig i hela mitt liv ägnat så många onödiga timmar till millimeterprecision som när

Du vet när någon tjatar riktigt, riktigt mycket. När man helst av allt vill skrika rakt ut, du vet känslan av att koka över. I den stunden föredrar du nog metal, det ska vara hårt. Du hör inte ens vad de sjunger (vrålar, rättare sagt), men det är det som är så praktiskt, för då kan du vråla ikapp. Klampa lite och slänga med huvudet. Leva dig in i ilskans värld. Eller så kanske du är glad, liksom struttar runt. Ida trallar sin sommarvisa på stereon och du trallar med. Svänger runt i det ljusa rummet med en sopkvast i