Just nu sitter jag och tänker, efter en sömnlös natt… vad betyder egentligen musik? för mig, för mänskligheten, för världen? Frågan i sig har många svar och är på många vis relevant, men ändå vart började allt? Mina källor och efterforskningar säger att det måste ha vart någonstans någon gång under antiken som man verkligen fattade tycke för musiken och den musikaliska framförandet. Jag kan bara tänka mig vad som var populärt då under Caesars storhets tid. Trumpeter med flashiga fanfarer, stråkar med symfonisk förförelse och slagverk som påvisade det aggressiva i melodierna! Men när vi går genom tiden och

Springfield står inför en miljökatastrof. Stadens sjö är förorenad så det stinker om det och spärras därför av för ytterligare avfallsdumpning. Givetvis lyckas Homer ändå dumpa en överfull behållare bestående av grisskit i sjön, varpå hela Springfield isoleras från omvärlden med hjälp av en enorm glaskupol. Homer blir hatad av hela staden och tvingas dra på sig hjältetrikåerna för att återvinna allas förtroende. Det låter kanske inte sådär jättespännande men å andra sidan är det inte heller för handlingen som man främst går på Simpsons, utan för att få sig ett gott skratt. Och skrattar det gör man. Tyvärr är

Boogie borde egentligen vara ett finfint sång- och dansspel för de yngre men det faller på ett par stora brister. För det första är själva dansandet inte mycket till dans. Man får sin karaktär att dansa i spelet genom att svinga Wiimoten fram och tillbaka i takt till musiken, ungefär som en dirigent med en taktpinne. Problemet är bara att det är superenkelt och man kan vifta ganska friskt utan någon speciell tanke och ändå få tillräckligt med poäng för att klara banan. Samma sak gäller för karaoke-läget, där man får sjunga i ett upplägg hämtat från Singstar-spelen, som är

Och vinnarna är … Drama: Det finns alldeles för många starka och nedtyngande filmer i genren för att man ens ska våga gå in och peta i den på söndagar. Men, vågar man finns det såklart några undantag: ”Station Agent”, mysig komedi/drama om en dvärg som ärver en gammal tågstation. Stark kärlek i ”Titanic”. Här kommer nog inte många hålla med mig, men jag ska förklara hur jag tänker. Det är söndag vi pratar här och om man har sitt kärleksliv på det lugna kan det säkert fungera bra. Men som många faktiskt har det, knaggligt eller till och med

Plastgubbar förstör allt för mig. Extra jobbigt var det senast i I Am Legend, där vampyrzombierna är smärtsamt uppenbart datorgenererade, istället för att, åh jag vet inte, spelas av riktiga människor. Man kan undra varför producenten spenderade miljontals dollar på att skapa ett trovärdigt övergivet New York, bara för att i ett slag rasera illusionen med oheliga polygoner. Inte ens rådjuren är verkliga. Jag tror det kan bero på att kompetensen försvunnit. Grafiska designers går femhundra på dussinet i Hollywood, samtidigt som de gamla specialeffektsrävarna blir gamla och dör. Det finns nästan inga kvar som faktiskt vet hur man riggar