Blogg

Novell: Vit jul

Vit jul är en novell om hur det kan vara att vara ung och ha föräldrar som dricker för mycket under julen. Hur barns förväntan och glädje övergår till oro. 

Vit jul är en novell skriven av 23åriga Elin Nordin. Elin är uppvuxen i Luleå men bor sen några år tillbaka i Lund. Skrivandet är allt för henne. Hade hon inte skrivit hade hon exploderat, för hon har så många historier, tankar och texter i sitt huvud som bara måste skrivas ner. 

Elins tips till er som vill skriva men inte riktigt kommer igång:
Skriv bara! Vad som helst. Att sätta sig ner och tänka att "nu ska jag skriva en bok" är det sämsta man kan göra. Då tycker jag det känns rätt hopplöst redan från början. Det viktigaste enligt mig är att hålla igång skrivandet, skriv dagbok, kommer du på något när du sitter på bussen så skriv ner det i mobilanteckningarna. Jag har sååå många dokument i mobilanteckningarna som bara innehåller en mening, som jag kanske aldrig kommer använda till något men jag har åtminstone skrivit. Och läs! När jag läser får jag inspiration att skriva och all läsning är till nytta när man sedan ska skriva.


Vit jul

Jag väcks på morgonen, vid 7 av att pappas fru, Tina, stormar in i rummet och ropar “God jul!”. Jag reser lite på huvudet, kollar på henne och småskrattar. Jag säger att jag ska klä på mig och hon säger att jag ska snabba mig så att gröten inte svalnar. Alla sitter samlade runt matbordet när jag hasar mig ut från mitt rum. Fötterna släpar i golvet och när blicken möter alla tända ljus som står framme måste jag nästan blunda igen för att ögonen är så trötta och grusiga. Syrran sitter mitt emot mig och gör grimaser medan hon slevar i sig risgrynsgröten. Egentligen är det inte kul men jag är för att trött för att inte börja skratta.
-Sluta svamla nu tjejer! säger Tina och tittar strängt på oss.
Jag himlar med ögonen mot syrran och hon nickar försiktigt samtidigt som hon fortsätter att äta av gröten. Det diskuteras vem som kommer att få mandeln först för den ska få öppna en av sina julklappar redan nu. Jag petar runt med silverskeden i gröttallriken. De klibbiga riskornen blandas omkring med sockret, kanelen och mjölken och bildar en ljusbrun smet. Det ser inte gott ut överhuvudtaget längre men jag äter ändå upp smeten för att jag är hungrig och för att det inte finns något alternativ. Så känner jag en hård grej i munnen. Mandeln!.
-Jag fick mandeln! säger jag medan jag ställer mig upp och gör ett peace-tecken med fingrarna inför alla.
Tina kommer med en julklapp, den är inslagen exakt likadant som alla andra julklappar. För det måste matcha. Julklapparna ska se exakt ut som de gör i reklamerna, i tidningarna om heminredning och det viktigaste är att det är mer stilfullt än hur det ser ut under alla andras granar. Om några vänner kom med julklappar till oss så rev Tina av deras papper och slog in dem igen med hennes omslagspapper. Det ser inte snyggt ut om det ligger några paket under granen som inte har samma papper. Tydligen. Jag pillar lös tejpbitarna, river sönder pappret och slänger ner det på golvet så hunden får leka med det.

När alla har ätit upp och vi får tillåtelse att lämna bordet går jag och syrran raka vägen in till vardagssrummet. Hon sätter in dvd-filmen som var julklappen jag fick öppna, i spelaren. Vi lägger oss på varsin del av den gråa hörnsoffan med huvudena mot varandra och jag snurrar hennes hår mellan mina fingrar. Pappa kommer och sätter sig på huk bredvid soffan. Han ler med hela ansiktet och säger
-Mina fina, fina flickor. Har ni det bra? Det enda vi vill är att ni ska ha det bra idag.
Sedan nyper han ett kärleksfullt nyp i våra tår och går ut till garaget för att hämta mer ved. Inifrån köket hör man hur Tina pratar om hur kul det är med jul och skanderar högt att julen, det är barnens högtid det. Jag försöker minnas pappas blick när han kollade på oss där vi låg i soffan. För jag vet att från och med nu kommer den blicken sakta bli grumligare och försvinna iväg och jag kommer inte orka möta den förrän tidigast till nyår.
Vi ser på filmen och när eftertexterna börjar rulla tar syrran min hand och säger
-Du och jag mot världen Emma. För alltid.
-Ja. Du och jag. För alltid.
Jag känner hur mina ögon börjar fyllas upp av tårar. Sådant där säger kanske många syskon till varandra. Men för oss är det på riktigt. Det är vi två mot världen. Vi måste hålla ihop för det finns inga andra som bryr sig om att hålla ihop oss. Särskilt inte sådana här dagar. Tina kommer in och sätter fram en Aladdin-ask på vardagsrumsbordet framför oss. Hon säger att idag får vi äta hur mycket godis vi vill för idag är det barnens högtid och hon är så glad att hon får fira jul med oss. Två sådana fina flickor träffar man inte ofta och det är hon tacksam för.

Jag och syrran går in till mitt rum för att göra oss i ordning på riktigt. Jag drar på mig ett par nylonstrumpbyxor så försiktigt jag kan så att inte naglarna ska fastna och göra en reva i dem. Syrran tar på sig ett par svarta jeans och en vit blus och jag väljer till slut att ta på mig en grå stickad klänning. Hon har äntligen börjat acceptera Håkan Hellström och tycker faktiskt om “En vän med en bil” så vi lyssnar på honom medan vi sminkar oss. Eller jag sminkar mig och hon får låna smink av mig och så hjälper jag henne med hur och var hon ska använda de olika grejerna. I mitt rum är det fortfarande tryggt. Vi hör inte vad de pratar om i köket och vi slipper julmusiken som fram tills idag har varit mysig men idag är den infekterad. Varje låt är som att riva av en bit till av en sårskorpa. Det blöder inte ännu men snart kommer det börja. Fastän vi är klara sitter vi på ryamattan och pratar. Pappa kommer in en sväng och frågar hur det går för oss men jag är snabb med att ta upp ögonbrynspennan och låtsas fylla i lite till. Syrran säger att vi kommer så snart vi är klara och att vi måste prata om en hemlig grej. När han går tillbaka mot köket hör vi hur han säger att Elsa och Emma sitter och pratar hemlisar och Tina skrattar hånfullt och säger att vi inte ska tro att vi kan ha hemlisar för dem. Hon vet nog inte att jag hörde det.
När klockan närmar sig halv tre på eftermiddagen hör vi hur de ropar att det är dags för julmaten nu. Vi skuttar ut från mitt rum och ställer oss redo för att lasta upp mat på våra tallrikar. Tallrikarna har Tina specialbeställt från Stockholm och varje del i hela julservisen har ett unikt motiv från diverse Disney-jular. Jag får Musse Pigg på husvagnssemester. På det prydligt dukade bordet står glasen på rad i storleks och dryckesordning, exakt så som det är på restaurang. Perfekta julklappar, perfekt dukning och ändå sitter jag här och känner tårarna än en gång trycka bakom ögonen.
Pappa häller upp julmust i mitt och syrrans glas och Tina häller upp vin till de som vill ha. Vill man inte ha vin så finns det julöl. “Här är vi inte snåla!”. Innan vi får börja äta av julmaten ska vi tydligen höja våra glas och sjunga Hej tomtegubbar slå i glasen. Tina sjunger högst, pappa mumlar bara och kollar lite skamset på mig, syrran försöker som vanligt hålla humöret uppe både hos sig själv och alla andra så hon sjunger allt vad hon kan hon med. Efter vad som känns som en halvtimme har de sjungit klart och vi får äntligen börja äta. Jag äter av allt utom dopp i grytan men det jag blir mätt av är prinskorv och rödbetssallad. De har börjat köpa extra mycket prinskorv och rödbetssallad för att det ska räcka till alla även efter att jag tagit. Tina kollar på mig och syrran med en varm blick och säger till alla att det är dags att höja glasen och skåla igen. För mig och syrran. För att idag är det barnens dag.

Folk går skytteltrafik fram och tillbaka till köket. Pappa ropar och frågar ifall någon vill ha sista ägghalvan. Det hämtas in mer köttbullar. Vinkaraffen måste fyllas på. När pappa hämtar den, går in till köket med den och jag hör hur det porlar vin från kranen på bag in boxen vrider det sig i magen. Tina fyller på allas glas, även de som säger att det är bra och att de inte vill ha mer just nu får en liten påtår i alla fall. Hon säger åt dem att det inte gör något med ett glas vin till maten. Jag vet att detta är tredje glaset till maten men har man sagt att man ska ta ett glas till maten verkar det vara så att man får fylla på tills maten är uppäten. Inte tvärtom.

I somras blev det bråk, besvikelse och utegångsförbud för att jag hade sagt att jag skulle på en fest men jag lovade att inte dricka något. Men så drack jag fyra öl ändå och det kunde jag fortfarande bli påmind om. Jag är 14 år. Jag får ljuga, jag får dricka fyra öl fastän jag sa att jag inte skulle dricka någon. De är över 50 år men de får tydligen ändå ljuga och dricka tre glas vin fast de sa att de skulle “ta ett glas till maten”. Varför ska jag lära mig att vara ärlig mot dem när de inte är ärliga mot mig?

Maten är uppäten och står i kylskåpet. Övertäckt med folie eller i plastlådor. Pappa står och diskar. Eller försöker diska. Han sjunger och trallar och skrattar och när jag frågar hur läget är så vänder han sig hastigt om och tappar glaset han höll på att diska. Det faller ner i parketten, går i tusen bitar och jag skyndar mig att stänga in hunden så den inte ska få glas i tassarna. Pappa står med glasbitarna vid fötterna och ser chockad ut
-Ops! Hehe så kan det gå när inte haspen är på, eller hur gumman? säger han och fnissar.
Jag blänger på honom, hämtar dammsugaren och säger att han ska stå still så detta går så fort att Tina inte märker något. Jag ser hur glasbitarna försvinner in i slangen. Glasbitarna av ett av glasen som pappa ärvt av farmor och farfar. Ett av glasen som jag och syrran skulle få ärva. Det ligger nu i en dammsugarpåse som jag direkt går ut och slänger i soptunnan så ingen skär sig på bitarna.

Tina märker inte att glaset har gått sönder och är borta när hon kommer in i köket och frågar om vi är redo för att öppna julklappar. Det är vi så vi går in till vardagsrummet och samlas kring granen. Jag får en digitalkamera och syrran får ett Wii. Vi installerar båda grejerna så snabbt som möjligt och så börjar vi spela Wii. Den som inte spelar fotar den som spelar. Det blir hundratals bilder på oss där vi står och viftar med våra armar och ben och skrattar. Tv-spelandet blir en bubbla där vi kan vara för oss själva. Vi behöver inte se eller lyssna på de vuxna. Vi kan bara spela, ta roliga bilder och skratta och låtsas att allt är bra. Efter all julmust och alla skratt måste jag på toa och kissa. På vägen dit kollar jag in i köket och där står pappa och tömmer varenda glas på de sista dropparna som någon inte druckit upp. Tårarna börjar samlas igen och denna gång kan jag inte stoppa dem. Jag sitter på toan och biter mig i läppen för att inte skrika rakt ut och gå till honom och kasta hela jävla whiskeyflaskan på honom. Han står och dricker i smyg. Han tömmer varenda glas för han kan inte tänka sig att hälla ut en endaste liten droppe i vasken. Med lite toapapper som jag blött med kallt vatten torkar jag mig kring ögonen. Sedan bättrar jag på sminket som runnit iväg och går ut igen. Vid matbordet sitter Tina och frågar mig ifall jag har det bra och om jag gillar mina julklappar.
-Ja jag har det bra och jo jag är jätteglad för dem, försöker jag säga så genuint som möjligt. Det kändes inte som att det lät så äkta som det borde så jag drar lite på läpparna i ett försök att le också.
-Vad bra. Vi gör ju allt det här för er. Det vet du väl? Skål för Emma och Elsa! Idag är det deras dag, säger hon högt och så skålar de igen.
De skålar för oss. Tack.
Syrran kommer fram till mig och frågar om jag vill följa med ut på en liten promenad med hunden. Självklart vill jag det. Vi går under den stjärnklara himlen och kollar in i villorna bredvid våran och försöker se vad grannarna har för sig denna julaftonskvällen. Hon säger att hon är jätteglad för Wii:et och frågar ifall inte jag är glad för kameran. Hon försöker fortfarande hålla humöret uppe och tänka på annat fastän jag vet att hon är fullt medveten om att denna kvällen, som många andra, är på väg mot en katastrof. Jag säger att det är klart att jag är glad för julklapparna, både Wii:et och kameran men att det nog kommer vara roligare att använda dem imorgon.
-Jo jag vet… suckar hon och sparkar en snöklump framför sig.

När vi kommer in igen känner vi att något är fel. Inte ens hunden springer in med samma glädje som han brukar efter en promenad. Varken Tina eller pappa pratar. Inte med oss och inte med varandra. Tina plockar med grejer bara för att verka upptagen samtidigt som hon smuttar på en av de sista julölen. Pappa sitter på en stol med en konjak i handen och stirrar ut genom ett fönster på snön som sakta faller ner i vinternatten. Syrran slår igång Wii:et igen och vi börjar spela igen. Vi väljer att spela bowlingen men det går mycket sämre än vad det gjorde innan. Helt plötsligt kommer pappa in i vardagsrummet och börjar dansa omkring. Han ger ifrån sig några slumpmässiga uttryck som “Yeah”, “Snyggt Elsa”, “Bowling ska vi åka på det nå-ån da-ag tjejer? Det är väl...kul”. Han snubblar ner i soffan och spiller ut konjaken på det gråa tyget. Syrran torkar upp det med en servett som ligger på golvet och så fortsätter vi spela. Jag testar lite olika funktioner på min nya kamera när pappa ber mig att fota honom. Jag frågar varför jag ska fota honom och han fnissar och säger att jag ska göra det för att han är så gullig. Han börjar vifta omkring med handen i luften och jag frågar vad han håller på med.
-Jag letar min konjak, jodå den letar jag ska jag berätta för dig, säger han och börjar skratta
-Jo men Emma det är så mycket jag vill berätta för dig. Du förstår inte…. och så börjar han gråta.
När jag tittar på honom vill jag både krama honom och slå honom. Jag vet inte om jag ska tycka synd om honom eller om jag ska tycka synd om mig och syrran. Jag tycker synd om alla.
Tina kommer in och ser pappa ligga på soffan helt utslagen. På en sekund ser jag hur hennes blick förvandlas. Hon har fått blicken hon får när hon är så arg att man per automatik lägger sig i fosterställning och håller armarna om huvudet. Det känns inte orimligt att man kan dö när hon är så arg. Hon tar tag i min mobiltelefon och kastar den rakt genom rummet så den slår emot väggen. Syrran sitter på golvet med hunden i knät och ser skräckslagen ut. Jag reser mig upp och puttar Tina och frågar vad fan hon håller på med. Hon skriker och säger att vi alla är äckliga. Att pappa är äcklig och att vi är lika äckliga för vi är hans barn. När hon skriker mot mig känns det som att jag får i mig ett helt glas vin för hennes andedräkt stinker rödvin. Pappa sätter sig upp i soffan och frågar förvirrat vad det är frågan om. Tina skriker att hon hatar honom och att hon aldrig mer kommer komma tillbaka. Sedan hör vi tre hur ytterdörren smälls igen och några minuter senare ser vi ser en taxi åka iväg genom den svarta och tysta julaftonsnatten.
-Jaja, lite tokigt det där. Fortsätt spela Wii ni, det där är inget att oroa sig över, säger han precis innan han börjar snarka.

Syrran sover med mig den natten. Vi håller varandra hårt i handen och säger att det är du och jag. Du och jag mot världen. Vi pratar om att vi vill bli vuxna snabbt, helst inom ett år så att vi nästa julafton kan jobba istället. Det kommer tyvärr inte hända. Om ett år är vi 15 och 13 år. Julen kommer fortfarande vara vår högtid som det skålas för medan vi sitter på toa och gråter och dammsuger upp glasbitar och gömmer våra huvuden i armarna.


Känner du igen dig i Elins novell? Känner du att du behöver någon att prata med under julhelgerna? Här hittar du tips på organisationer som har olika stödchattar under julen. 

Det finns inga kommentarer... än.

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!