Resan till Afrikas pärla

Men först lite bakgrund. 2001 påbörjades ett pingisprojekt i den ugandiska staden Mbale. En pinigsklubb startades med hjälp av pengar från bland annat Sida. Tanken med klubben var att ungdomarna ska kunna spela pingis helt gratis, att tjejer och killar ska ha samma chans och att därigenom ge ungdomarna större möjlighet att lyckas i livet. Detta projekt har sedan det startades varit väldigt lyckat och man bestämde sig för att ha ett utbyte mellan svenska och ugandiska pinigsungdomar, d...

Men först lite bakgrund.

2001 påbörjades ett pingisprojekt i den ugandiska staden Mbale. En pinigsklubb startades med hjälp av pengar från bland annat Sida. Tanken med klubben var att ungdomarna ska kunna spela pingis helt gratis, att tjejer och killar ska ha samma chans och att därigenom ge ungdomarna större möjlighet att lyckas i livet.

Detta projekt har sedan det startades varit väldigt lyckat och man bestämde sig för att ha ett utbyte mellan svenska och ugandiska pinigsungdomar, det var här jag kom in i bilden. Tänk er själva att få frågan ”Vill du åka till Uganda och spela pingis?”. Jag ska erkänna att jag tvekade, min hjärna gick igenom allt jag då kunde om Afrika: aids, fattigdom, diktatorer och den där ebolasjukdomen som härjade i Östafrika. Men jag förstod även att detta var en chans som man bara får en gång i sitt liv så jag tackade ja. Till slut blev vi sex stycken svenskar som i mars 2008 reste till Uganda i tre veckor.

Några av utbyesdeltagarna


Jag minns väl kvällen innan vi skulle åka, jag var så nervös och oroade mig för allt, sov knappt något den natten. Väcktes tidigt nästa dag, dagen för avresan. Alla förväntansfulla svenskar packades in i en minibuss tillsammans med 300 kilo packning som både bestod av egna tillhörigheter (däribland flera liter myggmedel) och utrustning som skulle stanna kvar i Uganda. Flygningen gick från Köpenhamn till London och sedan direkt till Entebbe i Uganda. Det första jag tänkte när jag klev ur flygplanet var att luften var jättefuktig, fuktig á la regnskogen inne på Universeum. På flygplatsen blev vi hämtade av en sorts minibuss som i Uganda kallas matatu. En matatu är lika stor som en ”svensk” minibuss men istället för normala 9 platser har man i en matatu istället tryckt in 15 trånga platser. En chaufför och en person som åker med för att plocka upp folk ingår i hyran av bussen. När vi körde från flygplatsen in till huvudstaden fick man sig en smärre chock: trafiken. Trafiken. Var. Helt. Galen. Bilar, matatus, mopeder, cyklar, kor, getter, hönor och människor överallt. Får man köra tre stycken fordon i bredd? Javisst. Får man köra om på innersidan? Självklart. Lägg även till att det är vänstertrafik. Trots detta så flöt trafiken på, genom tutan tog man sig fram och alla verkade veta vilka regler som gällde.

I huvudstaden Kampala stannade vi i en natt. Många av de pinigssakerna vi hade med oss från Sverige skulle ges till Ugandas pinigsförbund och tack vare det blev det både tv- och radiobesök.

Dagen efter lämnade vi Kampala för att bege oss till staden Mbale, Ugandas tredje största stad där vi skulle tillbringa mestadels av tiden. Resan dit tog 4 timmar.

Väldigt många människor rörde sig omkring eller på vägarna, det fanns små hus eller hyddor vid vägkanten under hela resan. Kvinnor stod utmed vägkanten och sålde bananer, ananas, mango medan barnen sprang omkring och lekte.

Första dagen i Mbale tog vi det lugnt, kollade in staden och gick senare till pinigsklubben och presenterade oss. Alla var väldigt nyfikna och jag hamnade till slut inklämd i ett hörn med 30 barn omkring mig och fick svara på frågor om allt och inget.

Såhär ser pingisklubben i Mbale ut.
Såhär ser pingisklubben i Mbale ut.


I Mbale var vi svenskar några av de få vita personerna, detta var första gången som jag kände på riktigt att man tillhörde en minoritet vilket jag tror var en bra erfarenhet. Det ugandiska ordet för vit person är ”mzungo” och ugandierna var inte blyga. Nästan varje gång man åkte förbi en folkgrupp med barn eller ungdomar fick man höra ”Mzungo, how is you?”. Då var det bara att vinka glatt och skrika tillbaka ”I'm fine!”.

Förutom boda-boda så tog vi oss även fram via bil, klubben hade en pick-up till förfogande och den åkte vi runt i en del. Det var bara att hoppa upp på flaket, sätta sig på kanten och sedan hålla i sig medan bilen for iväg i 80 kilometer i timmen. Vinden som fläktade var underbar och frihetskänslan man kände var obetalbar.

Fyra svenskar och en ugandier på ett pick-upflak
Fyra svenskar och en ugandier på ett pick-upflak


Vi stannade i Mbale i två veckor. Dagarna såg lite olika ut men på kvällarna gick vi alltid till pingisklubben och tränade. En dag så besökte vi en skola där en av tjejerna var med i utbytet. Alla skolbesök började på ungefär samma sätt, man hälsade på rektorn. För att visa sin respekt skulle man hålla vänsterhanden på högerarmen när man hälsade. Det bjöds på Cola eller någon annan dryck och sedan togs gästboken fram. Ugandier gillar verkligen gästböcker och det fanns i många hem och skolor. Efter vi hade skrivit en hälsning i gästboken och druckit en Mirianda (jättepopulär dricka som liknar Fanta) stannade jag och Linnéa kvar på skolan för att vara med på var sin lektion. När de andra svenskarna åkte iväg kändes det nästan lite som man blivit övergiven men jag och Linnéa hittade två tjejer som vi kände och jag helt plötsligt befann jag mig på en historielektion. Klassrummen ser ut precis som man tänker sig att de ser ut. Ett stort kalt rum med långa träbänkar för 50 elever och en gammal griffeltavla längst fram. När jag hade hälsat på klassen kom läraren in och det första han gjorde var att skicka ut en kille som stod upp. Disciplin är väldigt viktigt i hela det ugandiska samhället. Man ser upp till de äldre och behandlar de med en respekt som man sällan ser i Sverige.

Lektionen varade i lite mer än en timma och då värkte det i både ben och rumpa av de hårda träbänkarna. Jag mötte upp med Linnéa och vi begav oss till skolans bibliotek. För att komma in i biblioteket blev vi tvungna att lämna våra väskor. I biblioteket var det smockfullt, jag trodde inte att det skulle gå att klämma oss in men det gick med nöd och näppe. Vi fick låna var sin bok att läsa och biblioteket var så knäpptyst att man skulle ha hört en malariatablett falla till marken. Just när vi sitter där kommer Linnéa på att hon har sin mobil påslagen i väskan, sedan satt vi den resterande tiden och oroade oss för att den skulle ringa. Jag tvivlar på att mobiler ens är tillåtna och om Linnéas mobil skulle ringt hade det blivit ruskigt pinsamt. Men vi hade tur och mobilen var tyst. Sedan lämnade vi skolan och åkte hem till hotellet.

Dagen efter var vi hemma hos familjen Ebocko, en splittrad familj bestående av två söner och deras mor, de bodde i ett slumkvarter med knappa väggar och jordgolv. De fick av oss lite socker, en handväska och tröjor. Mamman blev verkligen glad, hon grät och satte sig på golvet för att tacka. Det var rörande att se hur mycket hon uppskattade lite mat och hela upplevelsen var väldigt stark.

Familjen Ebocko
Familjen Ebocko


En annan dag skulle vi svenskar hålla i ett träningspass på pingisklubben, vad vi inte visste var att det på fältet utanför skulle spelas en stor fotbollsmatch så det hela slutade med att vi höll en träning med 30 spelande ungdomar (de mindre barnen kollade på och hjälpte till att hitta bortslagna pingisbollar) på fyra stycken gamla pingisbord där näten hölls upp med tegelstenar. Där det på området fem meter från den vägglösa träningshallen, spelades en stor fotbollsmatch med 1000 åskådare och med en speaker skrek oavbrutet på det ugandiska språket luganda. Där många av fotbollsåskådarna vill stå inne i pingisklubben och kolla på matchen så att vakter måste springa mellan borden och mota bort åskådarna genom träpinnar. Snacka om att man var trött efter de två timmarna.

De yngre spelarna hjälpte varandra med slagen.
De yngre spelarna hjälpte varandra med slagen.


Hur gick det med sjukdomarna då? Jo, vi var ju trots allt i Afrika och även fast vi åt malariatabletter och nästan badade i handsprit inför varje måltid blev vi sjuka. När magproblemen och febern inte gick över begav sig de sjuka till ett lokalt ”hospice”. Lite oroväckande kanske eftersom hospis på svenska betyder ”vårdform för svårt sjuka och döende”, som tur var var detta ett annat slags hospis, mer som en vårdcentral. Vi satte oss i väntrummet som bestod av tre stolar framför ett skrivbord precis vid utgången. Just då kände jag mig väldigt hjälplös, febrig hade jag fått skumpa in till vårdcentralen och många tankar gick runt i huvudet. Det var enda gången jag riktigt längtade hem under resan. Efter en kort undersökning fick jag en påse tabletter och kunde åka hem. Tabletterna hjälpte och frisk blev jag två dagar senare.

En kulturkrock var att se alla beväpnade män utanför varje bank, restaurang, mataffär och vissa hus. Till en början blev jag rädd varje gång jag såg de men man kan vänja sig vid allt och i slutet av resan kändes det osäkert att inte se de beväpnade vakterna.

Det är inte ovanligt att se två ugandiska män som går och håller varandra i händerna på stan, inte för att de är homosexuella utan för att de på så vis visar varandra uppskattning.

”African time” och “flexibilitet” var nyckelord för resan. Allting tog längre tid än vad man trodde och knappt någonting följde planerna, man kunde bara planera in en sak per dag. Om vi bestämde att träffas klockan två för träning fick fråga om det var ”African time” eller ”European time”. Ett citat som beskriver detta bra är ”i Europa har de klockor, i Afrika har de tid”.

Tränaren Jude visar tekniken
Tränaren Jude visar tekniken


Som alltid med resor förstår man inte hur underbar den var förrän man kommer hem och min Ugandaresa växer i lycka för varje vecka. Det fanns så mycket glädje bland människorna och en samhörighet och familjekänsla som man sällan ser här. Alla var väldigt måna om oss och ville att vi skulle ha det så bra som möjligt. Det svåra med den här texten är att jag skulle behöva ett tiotal fler sidor för att kunna beskriva hela resan, jag vill så gärna att ni ska förstå hur underbart det var. Det finns något som kallas afrikasjukan vilket innebär att har man en gång besökt Afrika som vill man nästan alltid tillbaka, jag är smittad och är nu i planerarstadiet för ännu en resa. En resa tillbaka till vad som brukar kallas ”Afrikas pärla” och jag kan knappt vänta.