Skolstarten från helvetet

Och ja … det kunde väl ha gått bättre. Efter att ha tagit studenten började jag på gymnasielärarlinjen direkt efter sommarlovet (det var lärare jag ville bli innan jag sadlade om till någon slags journalist). Jag hade dock ingen i bekantskapskretsen som hade någon erfarenhet av högskolan, vilket gjorde att mina kunskaper inom detta skolområde var minst sagt bristfälliga. Trots detta gick jag in med stort självförtroende och trodde att Högskolan skulle vara en variant av gymnasie...

Och ja … det kunde väl ha gått bättre.

Efter att ha tagit studenten började jag på gymnasielärarlinjen direkt efter sommarlovet (det var lärare jag ville bli innan jag sadlade om till någon slags journalist). Jag hade dock ingen i bekantskapskretsen som hade någon erfarenhet av högskolan, vilket gjorde att mina kunskaper inom detta skolområde var minst sagt bristfälliga. Trots detta gick jag in med stort självförtroende och trodde att Högskolan skulle vara en variant av gymnasiet med lite mer eget ansvar.

Precis så här såg borden ut.


På uppropet samlades ungefär 300 personer i aulan och läraren stod på sedvanligt manér och berättade om kurserna. När hon hade pratat klart lämnade hon över för frågor, och med en svag släng av hybris kastade jag upp handen för att leverera – vad jag trodde var – en normal och kvalitativ fråga: ”När får man skåpnycklarna?”. Reaktionen blev dock inte den jag hade hoppats på. Ett stort gapskratt spred sig över hela salen, och läraren fnissade fram ”Nej du, på högskolan har vi inga skåp”.

Det här var givetvis en katastrof för mitt framtida rykte. Man vill ju inte verka dum i huvudet redan från första dagen (det är något som måste växa fram), och därför försökte jag fundera ut en till fråga som absolut som inte kunde gå fel, för att på något vis rentvå mitt rykte. Återigen svajade min arm mot skyn: ”Var ligger matsalen?”, varpå ännu ett gapskratt spred sig, ”Nej du, på Högskolan får man ingen mat, man får gå till en restaurang här i byggnaden bredvid”.

Efter dessa oskyldiga verbala snedsteg kände hälften av skolans elever igen mig och jag mottog många ironiska high fives på min väg genom korridorerna. Som en pinne i det kantstötta maskineriet hade seminariegruppen jag hamnade i en medelålder på ungefär 40 år, vilket gjorde att jag och mina bundsförvanter inte hade något gemensamt över huvud taget. Dessutom var jag ganska skoltrött efter att ha slitit som ett gammalt dragdjur i slutet av trean för att få högsta betyg i alla ämnen, och kursen Pedagogik A tillsammans med ett par 40-åriga damer spädde definitivt inte på min redan bristfälliga entusiasm.

Så kom den där dagen. En fredag efter två veckor satt vi som vanligt ett hundratal personer och lyssnade på när läraren hade en föreläsning. Förutom lärarens stämma rådde det en obehaglig tystnad över hela salen och det kändes snarare som att befinna sig på en allsmäktig gudstjänst snarare än en avslappnad högskoleföreläsning. Konstigt nog fick vi ingen rast under detta två timmar långa trauma, vilket utgjorde ett stort besvär för mig som lider av en ganska rejäl portion av det man i folkmun kallar myror i brallan. När det var tio minuter kvar hade min koncentration försvunnit ut genom fönstret och det enda jag såg och hörde av läraren var en fladdrande öppning strax under näsan. För att inte drabbas av ett abstinenssammanbrott fick jag lov att skaffa lite utrymme och sträcka lite på mina trångt hopvikta ben. Jag packade därför ner mitt anteckningsblock så tyst som möjligt för att manövrera bort föreläsningsbordet framför mig, och med tankarna på snedsteget två veckor tidigare ville jag absolut inte skapa någon som helst uppmärksamhet.

Erik Nahlén 2002 - 18 år gammal.
Erik Nahlén 2002 - 18 år gammal.


Detta föreläsningsbord var ett sådant man först viker upp, och sedan trycker ned i stolsraden framför, så med imaginära silkesvantar och med försiktighet som en kassaskåpstjuv började jag fälla upp bordet. Så långt gick det bra, men när jag skulle trycka ner det i facket framför fastnade det totalt. Med små tysta rörelser försökte jag knacka ner bordet, men det gav sig inte vika en enda millimeter. Det hade varit lugnt att lämna det så där i resterande tio minuter, om nu inte mitt bord skymde sikten för både de som satt bakom och de som satt bredvid. Vid det här laget började de irriterat kolla på mig och jag mottog massor av blickar som på ett effektivt men subtilt sätt skrek ”Nu är den där idioten igång igen”.

Så.

Med svettpärlor i pannan tog jag ett sista krafttag.

*KNAK* ekade det i hela salen när jag råkade bryta av bordet på mitten.

Sedan gick jag aldrig mer tillbaka.