Jag vet inte varför jag skriver hit egentligen… Fattar inte ens varför jag lever längre… Är det ett sånt här liv man ska leva? Jag måste inse fakta nu, hur mycket det än tar emot. Jag och mamma… har inte kontakt längre… Jag kan inte prata med henne längre… Hon fattar ju inte hur jag har det! För henne är jag bara ett problem, jag har hört henne säga det. Jag måste nog hålla med henne… JAG ÄR ETT STORT PROBLEM! Jag vet inte hur jag ska göra… idag åskade det… Jag gick ut och gick en promenad för att bli nerslagen av blixten, men jag kom visst ut för sent för åskan hade förflyttats bort. Då skulle det ju inte se ut som självmord, utan som ett olycksfall. Jag orkar inte leva längre… jag tvingar mig själv att göra saker som jag tycker är tråkigt och får inte göra de saker som är roliga.. Jag kan inte sova för jag drömmer mardrömmar. När jag ska sova måste jag ha händerna vid huvudet för att inte de ska klämma på min kropp. Varje gång jag ser en spegel måste jag gå dit och se om jag har blivit något tjockare av salladen som jag åt på skollunchen. Jag har helt sjuka beteenden… Men mina mardrömmar är värst… Jag orkar inte ha dem längre… Mamma tycker jag bara synd om, att hon får genomlida att sin dotter inte mår bra. Men är det inte jag som har det värst? Det är ju jag som har dessa hemska tankar dag ut och dag in. Men på henne låter det inte så… Jag tror det är också en anledning till att hon inte söker hjälp åt mig, "Inte skule min dotter behöva hjälp… Det betyder ju då att jag är en dålig mamma". Jag orkar inte med henne längre! Jag orkar inte med mig heller… Jag kan inte göra något rätt… Känner mig så misslyckad med allt. Som om jag har ritat något (vilket jag ofta gör) så kan jag tänka först "åh, det blev ju ganska bra" men efter bara en liten stund blir det "nä, vad säger du? det är ju den fulaste teckning som någonsin gjorts! hur kan du tro att du gjorde den bra? du kan ju inte göra något bra! du är värdelös!". Jag orkar inte längre vänta till nästa åskväder, utan det känns som om mina dagar är väldigt begränsade…

---

SVAR

Det första jag vill säga dig, är att du är den som tveklöst har det värst. Din mammas oro eller vad det nu kan vara för dig är ingenting i jämförelse..!!! Okay?! Då har vi rett ut den saken. Så går vi vidare.
Det näst viktigaste som jag ser det i ditt mail, är att du uppfattar dig själv som ett STORT problem. Här vill jag berätta för dig att alla människor som jag hjälpt genom åren på olika sätt på sjukhus, vårdcentraler, skolor, fritidsgårdar, fritidshem osv har varit MÄNNISKOR med problem… Ingen är alltså bara ett stort problem, utan först och främst är man en människa hur illa man än mår… Att din mamma sagt att du är ett stort problem handlar bara om en sak: Att HON inte klarar av att ge dig den hjälp hon skulle vilja, för att du ska bli av med dina problem. Alltså har hon också problem i sin roll som mamma. En annan mamma kanske skulle ha klarat av det och så hade både ditt problem som människa och dotter, och hennes problem som mamma löst sig. Men nu är det tydligen inte så. Du, dottern har haft oturen att fastna i en problematik, och din mamma som den vuxna kvinna hon är har också oturen att inte klara av att handskas med situationen på ett sätt som hon innerst inne skulle vilja.
Vad jag alltså säger är att ni båda två på olika sätt har problem, för nog är det väl så att mammor förväntas hjälpa och stötta sina barn.?! Inte är det väl meningen att en dotter som du ska klara av alla sina problem själv… Den frågan kan du ställa till vilken människa som helst och få exakt samma svar!
För det tredje och sista vill jag säga någonting om det här med att du skulle ha hjälp. Du behöver definitivt hjälp och din mamma behöver definitivt hjälp och stöttning för att kunna hjälpa dig och därigenom bli den mamma hon innerst inne vill vara. Jag tänkte avsluta med att berätta för dig att jag genom åren hjälpt läkare, psykologer, präster, lärare, chefer, politiker, elitidrottare osv när dom hamnat i besvärliga situationer som dom inte klarat att ta sig ur själva. Ibland har det varit dom själva och ibland har det varit när deras barn haft det svårt liksom du. Såna som jag (psykologer, kuratorer osv) finns till just av den enkla anledningen att det faktiskt är så lätt att hamna på snedden här i livet och börja må psykiskt dåligt. Det finns ett antal tusen av oss i Sveriges land och dom flesta av oss jobbar 30 – 40 timmar varje vecka (en person/ en familj tar omkring en timme per vecka att behandla), så kan du tänka dig hur många det är som har oturen att hamna där både du och din mamma hamnat…Varför inte visa mitt svar för din mamma… I vilket fall som helst råder jag DIG att ta kontakt med närmaste ungdomsmottagning för att få hjälp antingen av dom eller någon som dom skickar dig till. Skolkurator, skolpsykolog eller skolsköterska duger lika bra om det är för långt till närmaste ungdomsmottagning.