hej!jag kämpar för allt i mitt liv för att komma ur mina ätstörningar. Det började med att när jag slutade nian märkte att jag inte växte på längden längre utan började lägga på runt om.Jag blev rädd,hörde elaka kommentarer till andra som lagt på sig mer. Jag fick panik ville ha stora tröjor ville inte gå ut och visa upp mej. jag började må allt sämre, tillslut började jag hetsäta(inte spy),men mådde ännu sämre av det,sen slutate jag äta i veckor och gjorde osanolika dieter.Kan nämligen se dem med fasa idag, eftersom jag skriver dagbok.fick mer ångest. Men tillslut orkade jag inte mer utan jag tog tag i mej själv och bestämde att, jag skulle med motion och nyttig mat gå ner i vikt, jag skulle vägra att må så här dåligt mer.vägde då 63 till mina 162cm.inte övervikt men rädslan för att gå upp mer förmörkade mitt liv. Jag skulle bli smal och "lycklig". som alla smala är…hm. jag och min bästa kompis började kolla bantningstabeller vad man bör äta vad man bör ej och så vidare.kunde varje points i viktväktarnas katalog utantill.lagade enormt fettsnål mat,tog bort mer fett hela tiden,nästan som en utmaning.Min kompis slutade men jag fortsatte. började som enligt hälsotidningar röra mej minst 30 min per dag+50armhävningar och 50 situps varje dag utan de 2 dagar jag tränade på träningscenter. Jag lyckades, kilorna rasade kroppen började ta en vacker form. Men jag hade glömt en sak…sätta upp ett realistiskt mål.fettet försvann mer och mer, inget godis…alltid ca 18 points per dag ibland bara 10.gjorde allt för att slippa fet mat. tackade nej till middagar vägrade att följa med till släkten för då var man tvungen att äta fet mat osv.blev besatt av motionen, tvungen att gå osv. Tillslut sa mina vänner stopp,såg att jag var på väg utför utan kontroll.jag nekade förstås till allt jag tyckte de förrådde mej, men när mamma grät gick det upp ett ljus och jag lovade att inte gå ner ett kilo till,utan kanske gå upp ett eller nått,hade då förlorat mensen. men jag nekade fortfarande och ville inte tala med någon. Nu har jag i ca ett halvår stått still på samma vikt (ca10kg lättare) har stabil mens, fortfarande tvångsaktigt motionerade.men jag har mått väldigt bra, fått mycket uppmärksamhet av killar och jag trivs med att se mej i spegeln och att prova bikinis, festar osv. har inga problem med att ibland äta onyttigt, utan då tar jag igen det en annan dag osv. Förra onsdagen hände nått speciellt, jag provade jeans, märkte helt plötsligt att jag fick på mej jeans från barnavdelningen jag blev fundersam…hade jag gått ner mer utan att jag märkt det???.Jag vaknade samma natt helt kallsvettig mitt i natten och nästan skrek ut "Hjälp mej jag vill inte ha anorexi!"jag var tvungen att ringa mni bästa vän som jag visste var ärlig.hon sa att hon inte hade märkt något men att det inte lät bra att jag sa så.nästa dag pratade jag med henne och jag behövde det. Vad var det för liv jag levde…jag hade min drömkropp.men vad gav jag, jag hårdkontrollerade mej själv, hela tiden,det ända jag tänkte på points,förbränning,kalorier tabeller listor osv.vad hade jag för liv…???så jävla kroppsfixerad, kunde inte släppa, inte slappna av…alltid planera,alltid ha kontroll.mitt liv kretsade kring det. Ägna så mycket tid till en sån skitsak ..förlora så mycket av sitt liv. Plus att jag fortfarande kunde på nått sätt känna en njutning av att gå ner samtidigt som det gjorde mej det så otroligt rädd.Jag började må väldigt dåligt av att fundera på det här så direkt på måndagen slängde jag mej in till sjuksyster,min bästa vän var med och söttade..jag grät och sjuksyster var orolig.vill att jag ska gå till barnpsyk.vilket jag ställer på jag vill inte vara sjuk.Men jag är fortfarande väldigt rädd, kan jag släppa min hårda kontroll…hur kommer jag känna när jag kommer börja gå upp i vikt, kommer jag få panik och börja hetsäta igen?(vilket är det värsta).kommer jag någonsin få tillbaka känslan för mat?jag har på grund av hetsätning osv.svårt att känna mättnadskänslan och njutningen osv.kommer jag få mer problem och kanske svälta mej?jag är rädd..kommer jag någonsin bli frisk?har du några tips… en sak till, jag hatar dagens skönhetsideal,jag ser så många unga tjejer som är där jag sratrade osäkra med dåliga själförtroende…var ska det sluta..

---

SVAR

Till att börja med vill jag säga att det finns lite olika upplägg på behandling när man hamnat i din situation. Men du kommer ju att få uppleva hur dom bär sig åt på ”ditt” barnpsyk, så själva behandlingen går jag inte in på utan överlämnar till dom… Men för att ändå besvara din fråga så gott jag kan, får jag gå till mina samlade erfarenheter av patienter liknande dig. När det gäller om du kan släppa din hårda kontroll, skulle jag vilja säga att du med tiden förmodligen kommer att lära dig använda din kontroll till andra mera positiva saker som att t ex sköta studier eller jobb. För din kontrollförmåga är inte bara något negativt, kom ihåg det.., det gäller bara att rikta den mot något som man har mera nytta av, än att hålla på med kroppsvikten som du gjort… Hur du kommer att känna när du börjar gå upp i vikt igen, är svårt att säga eftersom jag har varit med om en massa olika reaktioner.

Men två tips har jag i alla fall när det gäller detta; släpp efter för maten lite långsamt, och ställ in dig på att det kommer vara riktigt jobbigt. Låt dig inte luras av ifall det går bra i början.., för då kan det bli ett bakslag längre fram! Känslan för mat kommer du absolut att få tillbaka. Kanske inte exakt samma gamla känsla som du hade innan du hamnade i den här snurren.., men en god känsla för mat kommer du definitivt att få. MEN.., det kommer att ta tid.., kanske det som kommer att ta allra längst tid. Här pratar jag om att det kan ta flera år innan dina problem har hamnat så långt bort i tiden så att det inte längre finns någon större laddning kring mat. Du kommer alltså att kunna känna både mättnadskänsla och njutning som alla andra, men det som sagt tid. Arbetar man igenom en sådan här sak i behandling där patienten (du) satsar så mycket hon bara kan, blir man frisk. Det är ett tufft arbete och du kommer antagligen vara beredd att ge upp många gånger innan du är framme, men bit ihop.., du kommer i mål. Med rätt hjälp kommer man i mål, förr eller senare… Och avslutningsvis vill jag ge dig tipset att hela tiden under behandlingen hålla din goda vän som du nämnde i mejlet, skapligt informerad om dina framsteg, misslyckanden, idéer, försök, fantasier osv. Kanske kommer man från barnspyk att ge dig samma råd, kanske inte… Men enligt min erfarenhet är det jättebra att ha någon nära vän som får veta, (inte allt och inte alla detaljer kanske) vad som händer med dig i ditt kämpande. Någon som du kan ha och snacka med på ett sätt som du inte kan prata med t ex dom på barnpsyk, eller din mamma, fastän ni snackar om ditt kämpande. Sånt snack är en resurs som du kan hämta mycket energi ifrån när det blir kämpigt.