Hej! Jag är 20 år och i lagliga termer missbrukare. Jag har använt psilocybin/cin haltiga svampar och rökt gräs lite från och till i några år. Någon gång har det varit väldigt intensivt med svampar, flera månader i sträck och det var som en mental doping – någonting som fått mig att mogna och bli en helt annan person – från en hetsig tonåring till en lugn och sansad människa. Både familj och vänner säger att jag blivit lugnare och framförallt trevligare och mer omtänksam. Jag är väl medveten om vad psykedeliska droger kan skapa för problem men numera även vad det kan göra för gott. Numera har jag mer distans till denna "doping" och använder det inte mer än 2-4 ggr årligen för att utveckla mig själv. För några månader sedan så fick jag en flickvän. Normalt borde det ha gjort mig jätteglad men av någon anledning var jag sönderstressad på jobbet och jag kände ingen glädje. Om någon sa ett skämt skrattade jag för att jag visste att det var roligt men inte för att jag kände någon glädje av skämtet. Allting var tråkigt och till och med självmord skulle vara rent patetiskt tråkigt. Jag hade då inte använt någon narkotisk drog på säkert ett halvår. Jag fick vid just den tiden tag på lite marijuana och började röka för att lugna ner mig. Dagen efter första rökandet har jag aldrig mått bättre. Jag utförde ett arbete som aldrig varit bättre och jag började känna känslor igen. Efter ungefär 2-3 veckors rökande (ungefär varannan dag) så slutade jag röka. Numera mår jag super och jag måste säga att jag faktiskt inte mått så här bra på länge. Jag har varit helt ärlig med min flickvän (som faktiskt inte var helt glad för att jag använt drogerna) och jag har förklarat vad drogerna har hjälpt mig med – och hon accepterar det och är glad för att jag mår bra. Jag har aldrig stulit någonting för att få pengar till droger. Jag arbetar och betalar skatt precis som vilken annan människa som helst. Jag sparar i fonder och tycker det är kul att studera, vilket jag gör samtidigt som jag arbetar heltid. Jag använder inte droger regelbundet utan kanske bara vid ett 8-10 tal ggr per år. Alkohol är uträknat i min bild då alkohol är en depressant och jag ogärna dricker någonting som lika gärna kan användas för att lösa husfärg. Se inte mig som något undantagsfall. Jag vet många människor som är precis som mig. Människor som i laglig mening är missbrukare men inte på något sätt låter drogerna inverka på deras sociala liv. Vi är pålästa och vet hur vi ska använda drogerna – vi vet vad dom kan göra för skada men även vad dom kan göra för bra. Vi vill inte se att människor som inte kan hantera drogerna ska använda dem. Vi uppmanar aldrig någon att använda drogerna men vi vill ha rättvisa då du talat om för en tjej att man blir tjuv och till och med prostituerad om man använder narkotiska droger. Min fråga är helt enkelt ställd till socionomen och psykologen Bo och jag undrar hur du ser på mig?! Jag bryr mig inte om jag är normal eller inte. Jag undrar om jag förstört din bild av hur någon som använder droger ska vara?!

---

SVAR

Nej, du har inte förstört min bild av hur någon som använder droger ska vara. Men bilden du personligen står för, är tyvärr inte en bild som jag träffat på alltför ofta. Tvärtom är såna som du enligt min erfarenhet väldigt få, i jämförelse med killar och tjejer jag träffat i mitt yrkesliv på typ; ungdomsgårdar, i skolan, ute i arbetslivet, på behandlingshem, i fängelser, inom soc och på psyk. Tjejer och killar som gått ned sig och blivit tvungna för att slåss med sitt liv som insats för att komma ur beroendet. Och i bästa fall kommit ur det efter ett långt och plågsamt slit. Att riktigt vara slav under en eller flera droger och inte klara av att styra någon enda liten sak i ens tillvaro själv.., där allt bara går ut på att så snabbt som det bara är möjligt och till vilket pris som helst, få tag i drogen för att slå den i sig på något sätt.., är inte något jag vill att killar och tjejer ska behöva gå igenom..! Att det sedan finns ett gäng killar och tjejer som du.., ändrar inte min strävan att så långt det är möjligt förhindra att någon förlorar fotfästet och dras ned i drogernas träsk…
Och något av det obehagligaste med drogerna är enligt min uppfattning två saker:
Att dom flesta får en drogrelaterad upplevelse som skiljer sig från det mesta dom känt på tidigare och att dessa upplevelser lätt blir något man gärna återvänder till när livet blir långtråkigt eller något annat negativt…
Och att man aldrig i förväg vet ifall man tillhör den, enligt min erfarenhet, lilla gruppen människor som du tycks tillhöra, och som inte fastnar, eller om man tillhör den stora gruppen som ligger i riskzonen för att åka dit…
Jag vill också berätta att jag i min närmaste krets av vänner har två personer som använde hasch upp i trettioåren med fasta jobb båda två, men som blev tvungna att sluta eftersom de fick barn och liksom inte riktigt hängde med när de var påtända. Bägge två, som jag skulle vilja beskriva som mycket självständiga och självsäkra, beskrev sina problem med att sluta på exakt samma sätt: Dom tyckte att allt blev så himla ”beige” och tråkigt. Dom tappade nästan sugen på att leva emellanåt, eftersom dom, som dom beskrev det för mig, saknade lugnet som ruset givit dem så länge. Med risk för att låta självgod vill jag ändå berätta att dom idag tackar mig för att jag fanns där och stöttade dom på alla möjliga sätt eftersom jag arbetat med sånt här under en lång period av mitt liv. Ingen av dom säger sig veta hur det skulle gått ifall dom inte haft mig som en nära vän. Och då tycker jag att man också ska komma ihåg att mina två vänner aldrig provade på några traditionellt tyngre droger…
Avslutningsvis skulle jag vilja passa på och berätta om min enda drogliberala idé. Den är mycket enkel och handlar om att människor inte borde prova på droger i unga år då man är mycket mera lättpåverkad än när man blivit vuxen, fått ett jobb och kanske familj. Så min idé är att en vuxen ”mossig” människa med ett Svensson-liv vore den enda något så när vettiga personen att, OM MAN NU BARA MÅSTE.., testa någon av de lättare drogerna… Samtidigt anser jag att det vore bäst för alla om alla lät bli.., men som sagt.., livet ser ju inte ut precis som Bosse socionomen och psykologen på nätet skulle vilja…