Hej. Jag är en tjej på 16½. För ungefär 8 månader sen träffade jag en kille på 21 från internet. Vi träffades i Gbg och han kom från Malmö för att träffa mig. Vi gick först på bio och pratade lite. Sen gick vi till hans hotellrum, för han skulle sova i stan under natten. Jag skulle bo på ett annat hotell inte så långt ifrån. Men jag följde med honom iaf. Så satt vi där och pratade. Vi hade inget sex alls. Och jag sa till honom flera gånger under kvällen att jag vill verkligen inte göra något sånt alls. Och det verkade ju vara helt okej för honom. Han hade iaf med sig två flaskor vin. Nu efteråt förstår man ju hur korkad man var då som inte insåg vad han hade planerat. Vi drack iaf vin.. Jag drack väl en hel flaska tror jag till och med. Jag var inte alls van vid alkohol då heller. Så jag blev ju jättefull. Till slut kunde jag knappt gå. Vi båda låg i sängen och tillslut började han tafsa på mig. Men jag sa till honom igen flera gånger att jag inte vill ha sex eller ens strula med honom. Det var inget fel på honom direkt. Men jag kände helt enkelt inte för det just då. Vilket alltid ska respekteras. Det borde iaf respekteras. Minnet är lite suddigt från den natten. Men jag minns iaf att han satte sig över mig. På min mage. Jag bad honom att gå bort. Att han skulle sluta. Men han höll fast mig hårt i mina handleder så jag inte kunde röra mig. Sen var jag så full också så jag inte riktitg va med på vad som hände. Hade nästan inga krafter kvar. Han ville väl att jag skulle suga av honom eller nåt. Jag skrek nej åt han flera gånger. Sen började jag gråta också. Det har jag aldrig gjort inför någon på det sättet förut. Men så rädd som jag var den natten har jag aldrig varit förut. Jag är säker på att inget mer hände. Men det som hände räckte tydligen för att få mig att må dåligt. Jag tänker på det rätt ofta och då mår jag jätte dåligt. Jag vet inte varför jag inte bara kan släppa det och gå vidare. Jag fortsatte att träffa flera killar från internet i alla åldrar. Från 16 och upp mot 40. Jag vet inte varför. Vad jag tänkte att jag skulle få ut av det. Men jag har inga riktiga kompisar. Förutom ett fåtal som jag också träffat genom internet. Jag är ensam helt enkelt. Och jag har mina depp perioder. Men dom går över. Och ibland mår jag riktigt bra. Jag tror iaf att jag mår bra!? Jag vet inte varför men ibland gillar jag att vara deppad. Jag vill liksom känna någonting. Och lycka känner jag inte så ofta. Kanske vill jag bara ha en anledning att tycka synd om mig själv? Jag vet inte varför jag skriver det här nu. Jag har pratat med många av mina chattkompisar om det. Men det har inte hjälp. Inte vad jag märkt iaf. Men jag behövde väl få det ur mig en gång för alla. Och veta vad ni tycker och tänker om det som hände mig. Vad är det egentligen jag råkat ut för? Det är knappast våldtäkt. Eller? Det måste väl iaf vara nåt slags övergrepp eftersom han gjorde sådär mot min vilja. Jag anmälde honom inte eller något. Men jag pratade faktiskt med min mamma om det. Det hjälpte mycket. Jag har en väldigt fin kontakt med henne. Men ändå är det mycket hon inte vet om. Saker som jag skäms över. Och som jag kanske till och med mår sämre av. Det är inget jag vill gå in närmare på här och nu. Hoppas jag får svar från er snart. Jag mår ju inte bra :( Tack för att ni finns iaf. Kram

---

SVAR

Visst är det allvarligt det som hände dig, även om det aldrig gick så långt som till våldtäkt, utan stannade vid sexuellt ofredande. Jag vet inte vad din mamma sade om det hela, men visst ska man polisanmäla en sådan här sak. Och personligen tycker jag att du själv skall försöka gå till en kurator och prata om det här, även om du pratat med din mamma. För jag tror att det kan vara bra för dig att även få professionell hjälp att bearbeta det du varit med om.
När det sedan gäller dig själv, så vet jag att Internet är något väldigt bra när man som du beskriver inte har så många kompisar, för på nätet är det lätt att få kontakt med människor, och man går mer på vad en person tycker och hur han/hon är, än hur hon/han ser ut och hur inne personen är.
Men, det finns ju också risker, som du själv nu fått känna på. Speciellt när man går över till att träffa personerna man mötet på nätet. Anonymiteten lockar ju inte bara personer som vill träffa andra utan att behöva bry sig om dom vanliga sakerna som utseende och hur häftig man är, utan det lockar ju också en hel del människor som är både störda och kriminella. Så mitt råd till dig är att du är försiktigare i fortsättningen. Använd Internet till att prata och kommunicera med andra, men om du nu känner lite extra för någon och ni bestämmer att träffas så se till att göra det på ställen där det är mycket folk. Jag menar skall ni umgås på kvällen kan ni ju lika gärna sitta på ett kvälsöppet café som att du går med till någons hotellrum. Risken är oerhört stor att du kommer råka ut för något ännu värre än du redan gjort,ifall du fortsätter att följa med personer till hotellrum, eller andra stället där ni är ensamma. Att du blir bjuden på alkohol är ju redan det en signal om att något inte är okay, eftersom du bara är 16 år.

Mitt råd att du skall gå till tex Ungdomsmottagningen och träffa en kurator, eller till skolkuratorn ger jag inte bara utifrån det övergrepp du blivit utsatt för, utan också för att jag tror att du skulle kunna få lite mer ordning i ditt liv om du kunde prata och reda ut en del saker kring det här med att du känner dig ensam, och deppig emellanåt. När du beskriver det hela så låter det som att deppigheten är den enda riktiga känslan du känner, och kanske skulle du då behöva lite hjälp för att hitta även andra känslor som säkert finns där någonstans, men som inte kommer fram idag. Du skulle också kunna använda en kuratorskontakt till att prata om dom sakerna som du nämner att du inte berättar för din mamma. Kanske finns förklaringen till hur du känner dig i det som du inte ville gå närmare in på här?
Eftersom du har en bra relation till din mamma, så kanske du skulle prata med henne och höra vad hon tycker om mitt förslag.