Jag har under en ganska lång period gråtit mej till sömns och knappt velat vara hemma pga allt bråk med mina föräldrar! Jag är väl uppfostrad och har (haft)väldigt nära kontakt med mina föräldrar, speciellt med min mamma. Jag är 17 år och sedan jag var 15 år har jag gått igenom ganska stora grejer, dels som jag har gjort och sedan saker som hänt mig bla ätstörningar, rättegång, polisanmälningar etc. Jag har svikit mina föräldrar många gånger, genom att dricka alkohol och göra saker jag inte får. Det känns som om jag själv inte förstår allt dumt jag gör…efteråt frågar jag mig alltid "Har jag verkligen gjort det här??" och " Det här är inte Jag!!" Det känns som om jag har två sidor av mig själv, den ena är den jag vill vara och försöker vara, den andra är INTE bra..där gör jag saker som jag absolut inte borde göra! Ingenting jag gör är med mening, och absolut inte att svika mina förädrar som jag har sån stor respekt för!! Jag har vid flera tillfällen brytit ihop och suttit och skakat och inte velat leva mer..men då har jag pratat med min lådsas pappa som jag kommer mer överrens med än min mamma! Han är jättebra att prata med och han vill verkligen att allt ska fungera. Min mamma flippar ur totalt och säger saker som sårar mig så mkt med ord jag vet att hon egentligen inte menar! Saker och ting ordnar sig för stunden och vi är jättesnälla och glada, men vid minsta grej så är vi där igen! Vi står och trampar och kommer ingen vart…och jag mår såå dåligt! Vad gör man?

---

SVAR

Du är 17 år nu och det är en ålder då man normalt börjar pröva sina vingar för det vuxenliv som kommer därframme. För dom flesta innebär det bl a att ifrågasätta och testa alla regler man växt upp med och den syn på livet som man fått från sina föräldrar. Det ligger liksom i människan utveckling till en egen självständig vuxen person att göra så. Och om man har väldigt stor respekt för sina föräldrar, och alltid varit väluppfostrad och gjort som man ska, så kan denna så kallade frigörelseprocessen orsaka bråk i familjen, där föräldrarna ofta försöker hålla kvar greppet då även dom har svårt att inse att du är på väg att bli vuxen och därför håller på att testar alla gränser och regler du växt upp med. Det kär också vanligt det du beskriver om att man kan ha svårt att känna igen sig själv när man är inne i en sådan här process, och att man därför känner sig lite främmande inför sig själv. Det är helt naturligt eftersom man inte beter sig som man brukar utan istället håller på att forma sin personliget efter eget huvud istället för efter föräldrarnas syn på hur man ska vara.

Det jag beskrivit nu är en process som i princip alla går igenom. Sedan är det olika när detta sker. Vissa börjar inte frigöra sig förrän långt upp i 20-30, eller t o m 40-åren, emedan andra börjar redan vid 12-13 års åldern. Det är också olika hur mycket bråk och trassel detta ställer till med i dom olika familjerna, och det beror mycket på hur pass medvetna föräldrarna är om vad som pågår och ifall dom kan stötta, och ge mer utrymme, istället för att spjärna emot och försöka öka kontrollen. Men många föräldrar har svårt att acceptera att barnen blir stora och motsätter sig mer eller mindre barnens frigörelseförsök, varför det är lätt att många som liksom du, känner en skuld inför att man inte sköter sig som man ska. Och det är ganska typiskt det som du beskriver att det är din mamma det kör ihop sig mest med, då det är ni som varit närmast varandra. Jag är tämligen säker på att din mamma brottas med många känslor inom sig just nu. Hon sörjer förmodligen själv det faktum att du börjar bli vuxen och snart kommer att lämna boet, då hon är rädd för att förlora både närheten till dig, men kanske också kontrollen över dig. Och ju närmre varandra man varit under uppväxten desto svårare brukar själva frigörelsen bli, och det kan storma rejält innan man kommit så långt att man ser att man på andra sidan finner en annan typ av relation där man mer är två vuxna som möts på mer jämnlika villkor än under uppväxten.
Ibland klarar man ut den här perioden själv, och ibland blir det så mycket bråk att det är bra att ta lite hjälp. Det låter ju positivt att du har din låtsas pappa att prata med för han har förmodligen lättare att hantera dom här sakerna då han inte är lika känslomässigt involverad som din mamma är. Skulle det ändå kännas som om det stödet inte räcker så råder jag dig att gå till närmaste Ungdomsmottagning. Din mammas känslor inför det som pågår kan du inte göra så mycket åt, men själv kan du få hjälp att hantera dina känslor och få prata om situationen med någon som inte är inblandad utan som kan lyssna och ge stöd utan att blanda ihop korten.