jag är en tjej på 17år och som har en storebror som sitter inne för massa grova brott. han är den enda broder jag har och jag saknar honom oändligt mycket. ibland blir jag så arg på honom, för att gått en sne väg. han använder droger också. men det värsta av allt är att jag ser mig själv i honom. När han var ynge var han flitig och jätte duktig i skolan. sen hamna han med de dåliga gängen och börja sakta sakta gå deras väg. och sen är våran far inte en bra förebild heller. pappa satt inne förut han med.när min brorsa va yngre lät pappa honom ta saker åt honom, det kommer jag starkt ihåg som om det var igår. vi har det ganska taskigt hemma. mamma och pappa hamnar i gräl hela tiden och ibland blir mamma slagen. jag hamnar i kläm då. det är jobbigt.Jag kan itne påstå att jag är en ängel heller, jag super och har mig i smyg ibland med vissa polare, men jag låter det ändå itne gå över styr.Min drivkraft genom detta och som håller mig stark är ett mål på vägen. jag ska bevisa till varje pris att jag ska den rätta vägen och inte den minsta närhet av deras. men min bror klarade inte det.Han var svag.Men lider gör jag och har mina svagapunkter jag med. varje dag går jag runt med ett skavande samvete…men ändå förstår ingen varför jag är kall mot mina föräldrar och min bror.Bara jag och mitt eget samvete.men på sista tiden börjar det kännas som att det är mitt fel…Den här lilla flickan ler, men gråter hav inombords. Allt jävla hat som vuxit inom mig, fyfan va hatar dem för det. Börjar hata dem så mycket att ja börjar må dåligt fysiskt men framför allt psykiskt, så ont inom mig, men ändå förstår ingen. varför öpnna sig för andra som ändå senare säger: föräldrar vill ju faktiskt ditt bästa. Kan man verkligen hata sina föräldrar så?

---

SVAR

Många människor är rädda för så starka känslor av hat som du beskriver, och dessutom tror jag att många vuxna är rädda för att själva misslyckas som föräldrar, varför det alltid finns många som rusar till andra föräldrars försvar och säger saker som att "dom gör säkert sitt bästa". Det kanske är så att alla gör sitt bästa, men därmed inte sagt att någon bästa är tillräckligt bra. Det är ett faktum att en del föräldrar helt enkelt inte räcker till för sina barn, och att många barn far illa på grund av föräldrarnas oförmåga att klara av sitt föräldraskap. Att säga något annat vore ett svek mot alla barn som har egna erfarenheter av detta.
Och att barn i din situation känner hat, är därför inte heller konstigt. För vilket barn som helst förstår ju att dom haft oturen att få föräldrar som inte räcker till, då det är lätt att se och höra hur andra har det. Det behöver inte betyda att allt är svart eller vitt, man kan ha varma känslor för sina föräldrar ändå, men att man känner hat är alltså inget konstigt.
Hatet kan till viss del vara en positiv känsla, då den ibland kan driva oss i en riktning som är positiv i sig. I ditt brev låter det som om du kämpar med att skapa en distans till dina föräldrar och din bror, för att du blir rädd då du ser dig själv i dom, och inte vill hamna där dom hamnat. I det avseendet tror jag att dina känslor av hat hjälper dig att hålla den distansen. För hatet hjälper dig sannolikt att hålla det avståndet till både dina föräldrar och din bror, vilket i sin tur kommer hjälpa dig att klara ditt mål. Men hatet har en baksida också, och det behöver jag troligtvis inte tala om för dig,, för det vet du redan. Enkelt skulle man kunna säga så här: Man börjar inte hata någon som är betydelselös för en, utan hat känner man inför dom människor man älskar/har behov av. Det är först när dessa människor sviker en som man känner hat.

Så baksidan är just det att hatet är ett bevis på att man blivit sviken, och hatet finns där istället för kärlek och omsorg, vilket egentligen är det man längtar efter. Detta gör att hatet till slut kan börja göra ont inom en, eftersom alla människor behöver, och längtar efter kärlek och omtanke, och inte hat. Men hatet kan bita sig kvar då man helt enkelt inte ser några andra möjligheter att klara sig.

Jag skulle önska att du hittade någon som du kunde lita på med tiden, och som kunde vara ett stöd för dig i din kamp mot ditt mål. Om du hittade en sådan person skulle sannolikt hatet med tiden dämpa ner sig lite, för du skulle inte ha samma behov av att använda det för att skapa en distans mellan dig och det du far illa av. Men jag är samtidigt medveten om att när man levt med hat så länge som du gjort, och känner sig så sviken av vuxna, är det svårt att börja lita på någon vuxen överhuvudtaget. Jag skulle ändå önska att du gjorde ett försök att tex gå till skolkuratorn (om du fortfarande går i skolan), eller söka upp kuratorn på närmaste Ungdomsmottagning. Du är van vid att klrara dig själv, men det finns andra vuxna som inte sviker, och som vill finnas där för dig också, om du bara klarar att släppa in någon. Men tänk på det, och se om du framöver vågar dig på ett försök.