Hej. Jag är en kille man på cirka tjugo år som har haft ett cirka tre 1/2 långt förhållande, och allt har fungerat ganska bra. Dock har jag nu börjat känna att jag kanske lurat mig själv att inte erkänna för mig att jag inte känner lika mycket för min tjej som hon gör för mig, vilket gör att det känns som jag kanske skulle göra slut. Dock vet jag inte hur jag skulle våga detta eller ens prata med henne om det, har man lurat sig själv så länge så är det svårt att ta sig ur. Samtidigt tycker jag om henne väldigt mycket men känner ändå att det kanske vore bättre med en paus, men då är jag så rädd för att förlora tryggheten att ha en bra partner att få barn med osv. Skall man lita på tryggheten eller känslan? Snälla, hjälp mig.

---

SVAR

Det finns inget enkelt svar på din fråga. Visst kan man tycka att det är självklart att man ska lita på känslan, men enligt min erfarenhet så gör vi människor många val som mer handlar om att få dom grundläggande behoven av tex trygghet tillgodosedda, och dom valen bygger ju också på en typ av känsla, varför det alltså inte är svart eller vitt.

Men om vi börjar försöka bena ut din situation så låter det inte troligt att du ska behöva ge upp din önskan om att ha en partner, barn osv, om du nu skulle lämna din tjej. Du är fortfarande bara 20 år, varför det inte är speciellt sannolikt att du skulle missa den chansen för att du ger upp just det här förhållandet.
För det andra så är det ju inte nödvändigtvis så att man behöver känna exakt lika mycket för varandra för att leva tillsammans. Att man känner kärlek för varandra är förvisso en förutsättning, men i ditt fall verkar du ställa intensiteten på dina känslor i relation till den intensitet som du upplever att hon känner. Du verkar i det fallet basera din uppfattning om att du inte skulle ha dom rätta känslorna, utifrån att hon verkar ha starkare känslor för dig. Men som jag sade, så kan man känna olika intensivt för sin partner och detta kan även skifta över tid, varför du kanske inte kan dra den typen av slutsats du gjort baserat på hur du känner i relation till hur hon verkar känna.
För det tredje så säger du själv att du skulle vilja ha en paus, och i ditt brev så verkar det ändå som om det mest är rädsla för att prata med henne, släppa taget, bli ensam, och hamna i något nytt och okänt, som hindrar dig. Och detta med vad som hindrar dig är något som du bör fundera över? För om det bara är rädsla som stoppar dig från att lämna henne, så har du inte så goda förutsättningar att bygga en bra relation inför framtiden, då en relation enligt min erfarenhet måste bygga på kärlek och en önskan om att leva tillsammans. Rädsla är tvärtom en väldigt dålig grund i detta avseendet. Men som jag sade först, så kan ibland grundläggande känslor av trygghet väga så starkt att man inte tar klivet ut i det okända, utan stannar kvar i det som man vet känns okay. Och om man nöjer sig med ett sådant liv så finns det inget att säga om det. Men för att veta om du är en sådan person som nöjer sig med den typen av liv och relation så bör du försöka föreställa dig framtiden och tex tänka på hur du vill att ditt liv ska se ut om tex 10-20 år. Hur ser det ur då? Vart bor du, vad jobbar du med, vad gör du på din fritid, har du barn, och sist men inte minst vilken typ av relation har du med en eventuell partner? När du svarat på dom frågorna så kommer du ha många ledtrådar som kan hjälpa dig att bestämma dig för vilken ambition du ska ha när det gäller ditt eget liv avseende relationer, och då kommer du också närmare svaret på om du ska satsa på trygghet eller känslan av att det här förhållandet kanske inte är vad du söker.