Hej ! Jag är en 18-arig tjej som har varit med om mycket; fysiskt misshandlad av mina föräldrar tills 8 ars alder, sexuellt ofredad/utnyttjad av min pappa samt av min storebror och hela tiden psykiskt misshandlad av mina föräldrar. Min pappa är dessutom psykiskt instabil och självmordsbenägen. Ingen har nagonsin sagt att han/hon älskar mig och sant som kramar existerar inte i var familj. Mina föräldrar är som främlingar för mig trots att vi nu bott tillsammans i 18 ar. Allt utom den psykiska misshandeln har slutat nu och jag har lyckats skapa mig ett bra liv, men mar väldigt daligt ibland eftersom jag längtar sa mycket efter omtanke, kärlek och fysisk kontakt fran vuxna människor. Eftersom jag snart är 18 och ses som en självständig, mogen och intelligent ung kvinna, sa borde jag kanske inte halla pa sa här, men när jag ser hur mina kompisar blir omkramade av sina föräldrar gör det bara sa ONT. Det som gör det hela ännu mer komplicerat är att jag är livrädd fö vuxna som försöker bry sig om mig och om nagon sa mycket som petar pa mig ryggar jag tillbaka. Jag fixar helt enkelt inte att ta emot den lilla kärlek som jag trots allt far och skrämmer bort alla som försöker bry sig. Jag pratade med min första kurator när jag gick i 8:an och har sen dess «avverkat» tva skolkuratorer till, mem känner inte att det hjälper sa mycket eftersom alla mina känslor automatiskt stängs av när jag pratar om nagot jobbigt. Min fraga är nu om det finns nagot jag kan göra för att ma bättre, eller är det bara att «bita ihop»?

---

SVAR

Du har många svåra upplevelser bakom dig, varför det inte är konstigt att du känner rädsla inför vuxnas omtanke, samtidigt som du längtar efter den. Din tillit till vuxna har ju rubbats i grunden, och det är inget man bara kommer över, eller bygger upp på en eftermiddag. Så, det kommer alltså ta tid, innan du kan känna dig trygg i en vuxens sällskap, och innan du kan lita på att den som bryr sig verkligen gör det och inte kommer att svika och göra illa i slutänden. Det är det första som du måste inse, och inte klandra dig själv för att du hur du känner.
Det andra är att det inte handlar om att bita ihop ifall du skall kunna bygga upp en tillit inom dig själv. Du kan nämligen inte "tvinga dig själv" att känna tillit, och du kan inte heller "låtsas som om du känner det", och sist men inte minst så kommer inte tilliten av sig själv, utan det krävs en del arbete från din sida. Med arbete menar jag att du någon gång måste ta chansen att börja lita på någon som visar att dom bryr sig, även om känslorna säger att du inte kan. Dvs du måste utmana dina egna erfarenheter som säger att alla vuxna sviker och gör illa. Annars kan det bli så att du lever ditt liv "ihopbitet" och utan att du någonsin vågar börja lita på någon.
Det är ett riskfyllt projekt att våga utmana på det här sättet, speciellt när man har så pass svåra upplevelser bakom sig som du beskriver. Riskfyllt på det sättet att man kan väcka många känslor till liv som kan kännas hemskt jobbiga. Därför är mitt råd att du inte gör det här på egen hand, utan att du söker hjälp. Men denna gången rekommenderar jag dig att söka hjälp från en psykolog eller psykoterapeut, för en kurator har generellt ingen utbildning i att behandla med hjälp av psykoterapi och det är sannolikt den behandlingen du behöver om du ska komma vidare i det här. Och faktiskt så är en psykoterapi ett utmärkt tillfälle i att träna sig i att våga lita på någon och släppa in någon i sitt liv. Du beskriver ju hur svårt det här var för dig genom att dina känslor stängdes av när du pratade om något jobbigt med kuratorn. Men hade du haft en mer kvalificerad terapeut som kunnat se och förstå detta, hade den personen sannolikt kunnat lotsa dig igenom det här och tillsammans med dig arbetat för att etablera en relation där du vågat känna efter och lita på att din terapeut hjälper dig att hantera dom känslor som känns hotfulla och svåra för dig. Och med den erfarenheten i ryggen kan man även gå ut och våga börja lita på andra vuxna. Så, mitt råd är alltså att du söker den här hjälpen inom tex vuxenpsykiatrins öppenvård, eller att du ringer till närmaste Ungdomsmottagning och frågar om dom har psykolog eller psykoterapeut som jobbar där (finns inte på alla ställen). För att bita ihop är ingen lösning i längden. Men din förmåga att bita ihop och gå vidare som du verkar ha gjort hitills skall du ha all kredit för, då den förmågan kan vara avgörande för att man skall klara sig under så svåra förhållanden som du beskrivit. Det visar på att du har en inre styrka som du i framtiden kan använda för att även ta dig an din sannolikt största utmaning, nämligen att våga börja lita på det goda i livet. Men skaffa rätt hjälp först så du inte behöver göra detta ensam.