Hejsan! Jag har en kompis som har anorexia. Jag försöker att alltid lyssna på henne, visa att jag finns där för henne. Men nästan allting vi pratar om leder oss in på det ämnet. Pratar vi om något annat, så säger hon att hon har ont i magen eller fryser, för hon vet ju att jag vet att det är för att hon har anorexia. Men måste hon prata om det jämt!?! Jag har läst att om man mår dåligt psykiskt, brukar man ofta klaga på att man mår dåligt fysiskt, för det är lättare. Är det det hon gör? För jag känner mig elak när jag inte alltid vill prata om hennes problem. Jag menar…jag mår ju dåligt av att hon mår dåligt. Vad ska jag göra?

---

SVAR

Det här är inte alltid lätt att hantera, men ingen vänskap överlever om den hela tiden går ut på att en ska ta och den andre ge. Istället krävs det att båda får ut något och att fokus ligger på båda istället för bara på en. Sedan behöver inte fokus ligga på båda samtidigt eller vara exakt fördelat, utan periodvis kan en få väldigt mycket uppmärksamhet, tex om man har något problem eller det sker något annat stort. Men sett över en längre tid så bör det gå ungefär jämnt upp när det gäller vem som står i fokus och hur mycket var och en ger till den andre. Annars finns det ingen större chans att vänskapen överlever, hur väl man än vill den andre.

Det här är inte alltid lätt att förstå om man är sjuk och upplever sig behöva mycket uppmärksamhet och bekräftelse. Utan istället kan det vara så att den som är sjuk helt tappar förmågan att bortse från sina egna problem och ge sin kompis lite utrymme. Det betyder att personer med olika sjukdomar kan bli oerhört krävande och fokuserade på sig själva. Det här är naturligtvis väldigt jobbigt för anhöriga och vänner, och enda sättet att bryta det hela är att sätta gränser för vad man själv orkar med.
Det första man ska tänka på för att klara det, är att inse att man inte kan bota sin kompis. Det finns professionella som jobbar med att bota tex anorexia, det är inget man som kompis kan göra.
När man väl har gett upp den ambitionen så gäller det att för sig själv fundera över hur man själv vill att vänskapen ska se ut. Självklart vill man att båda ska vara friska och allt kan vara som vanligt, men nu menar jag att man ska fundera över hur man vill att det ska se ut TROTS att den ena är sjuk.
Så, fundera alltså igenom hur mycket du egentligen orkar att prata problem. Är det okay att prata en liten stund, säg en kvart, varje gång ni träffas. Eller är det bättre att tex prata lite längre varannan gång ni ses. Eller är det till och med så att det inte är okay att prata problem och sjukdom överhuvudtaget.
Det jag menar är att du själv måste känna efter vart din gräns går för vad du själv orkar med. För om du passerar din egen gräns för vad du klarar och orkar i längden kommer du som jag sade till slut att börja undvika din vän, och den situationen kan bli väldigt jobbig både för dig själv och för din kompis.

Mitt råd är att du tänker igenom det här och att du sedan pratar med din kompis om det som du kommer fram till. Din kompis kanske blir besviken, eller så förstår hon men försöker ändå "smyga" in sjukdomen senare genom att tex säga att hon har ont rent fysiskt, vilket inte är helt ovanligt. Men oavsett vad hon gör eller hur hon reagerar så måste du hålla på den gräns du satt upp, och vara tydlig gentemot henne i detta. Det är inte helt lätt, för många känner sig precis som du både elaka och svekfulla när dom gör det här. Men tro mig när jag säger att det är det bästa du kan göra för både dig själv och din kompis. För faktum är att även din kompis skulle må bra av att få umgås med någon utan att hennes sjukdom står i fokus. Det är faktiskt en del i tillfrisknandet att klara av att inte fokusera på sig själv och sin kropp hela tiden. Så, klarar du det här gör du faktiskt henne en tjänst i långa loppet, även om hon kanske inte förstår det så länge som hon är sjuk. Men det viktigaste är att du själv ser till dina egna behov och inte knäcker dig pga hennes sjukdom. För det är ingen betjänt av, och allra minst du.