Hej. Jag är en tjej på 20 år som har mått mycket dåligt under oktober-december 2003. När min ångest var som värst – skar jag mig inne på personaltoaletten. Fram till förra veckan har jag mått dåligt till och från. För en dryg vecka sedan började allt klarna för mig. Jag mår nu betydligt bättre, men jag har fått betala ett rätt så högt pris efter att jag omedvetet förträngde sanningen. Men det finns fortfarande några saker som jag inte kan reda ut och hoppas med det här brevet få förklaringar till det som är oklart och om hur det kunde gå så långt innan jag insåg vad som egentligen var orsaken till att jag började må dåligt. (Ber om ursäkt om brevet känns för långt, men jag kände att det var viktigt att få med allt det här för att få ett bra sammanhang i det hela.) I September, förra året, träffade jag en kille på en personalfest. Vi dansade mycket och hade hur kul som helst. Vi hånglade. Efter ett tag började vi ses lite hemma hos varandra. Vi kysstes och så, men han ville mera. Jag började drabbas av lite panik när han la sig över mig och ville ta på mina bröst. Jag försökte ta bort hans hand och han frågade då varför? För att jag inte gillade honom eller för något annat? Jag sa att det berodde på mig själv. Han ville veta mitt förflutna (jag hade tidigare skyllt på mitt förflutna vid olika sammanhang med dåligt självfötroende). Vi gick en promenad och, efter mycket tjat, berättade jag att jag blivit mobbad i högstadiet vilket jag skämms så mycket för. Jag berättade det iförhoppning att han skulle ha mer förståelse för beteende. En kväll när jag var hos honom, hamnade vi i säng. Jag hade mens och ville inte gå längre, vilket han accepterade. Men han ville så gärna ta och se på mina bröst. Jag ville inte (för jag tycker inte att jag har några), men han tjatade och tjatade och jag gav tillslut med mig. Jag hade känslor för honom. Jag är ingen tjej som föredrar one night stand och sånt. Jag vill ha ett förhållande först innan jag har sex med en kille. Därför frågade jag den här killen hur han såg på vår relation. Han sa att vi kan ha ett förhållande på prov (det var hans idé) och det blev så. En annan kväll hos honom, gick vi ett steg längre genom att försöka ha samlag. Men det gick inte så bra. Dels hade jag inte lust till det och vi hade inget långt förspel, så han kom inte in i mig för det gjorde så ont. Men han runkade framför mig och fick tillsist utlösning. Jag mådde inte alls bra. Jag kände mig förvirrad. Kände mig pressad av hela situationen och kände så många krav på mig själv. Några dagar efteråt, började jag ifrågasätta mig själv – varför jag inte kände någonting (som pirr i magen etc) trots att jag gillade honom. Jag tyckte att det måste vara något fel på mig. Under hela den här tiden hade jag någonstanns i bakhuvudet den här meningen; "Innan du går in i ett förhållande måste du först reda ut några saker hos dig själv. Du har en del knepigheter i bagaget." En uppmaning som jag lagt på minnet efter att jag läst det (fick "dags-horoskop" via sms till mobilen som jag sparade.)Jag hade det i bakhuvudet och skyllde på att jag måste reda ut tidigare saker innan jag kunde känna de här känslorna man känner när man är kär. Jag kom i kontakt med personlighets- störningen Borderline via internet. Jag läste en hel del om den och tyckte mig känna igen mig. Jag trodde att jag hade Borderline. Jag trodde att det var något fel på mig. Jag var övertygad om det till 99 %. Inne i mitt huvud hörde jag en röst. (Längre tillbaka, fick jag ett obehagligt mejl från en tidigare klasskompis från gymnasiet. Mamma läste det och sa, "Han är sjuk".) Då, när jag hörde den här rösten, så var det min mammas röst som jag hörde och som sade, "Hon är sjuk" – alltså riktad mot mig. Det hörde jag flera gånger att jag tillslut blev så övertygad om att jag var sjuk. Dagen efter att jag läst om Borderline började jag skära mig själv. Första gången kändes det så skönt. Mycket av min ångest försvann en stund och istället upplevde jag bara lite smärta från skärningen (men det var ingenting, jämfört med min ångest innan som upplevdes som en enorm smärta). Jag började må allt sämre. Jag kunde få lite "panikattacker", bl.a. två gånger då jag stod i kassan och tog betalt. Jag upplevde det som att alla i kön stirrade på mig och jag ville inte vara i centrum eftersom jag mådde dåligt, så jag började rodna lite och tillslut blev situationen så ohållbar att jag gick iväg en liten stund på toaletten. Senare, en annan dag, hände samma sak. Också då gick jag iväg på toaletten, efter att jag börjat rodna (jag blev rädd för att rodna, så jag rodnade pga att jag var rädd för det) men andra gången dröjde det ett bra tag innan jag kom tillbaka. Båda gångerna, slutade det med att jag sjukskrev mig och gick hem de aktuella dagarna. Sista gången, kändes min situation så ohållbar, bl.a. för att jag kände att jag kunde förlora jobbet, att jag kände mig tvungen att besöka psykakuten, vilket jag gjorde. Där fick jag prata med en psykriatriker (efter en och en halv timmes väntan -då jag bara satt i väntrummet och kände mig så tom i huvudet). Psykriatrikern konstaterade att jag behövde en samtalskontakt och skrev en remiss till öppenpsykriatrimottagningen. Idag har jag gått dit ca. fem gånger. Jag skrev (smsade) till den här killen att det är bättre att vi bara är vänner. Att jag mådde dåligt pga mobbningen, att jag måste reda ut saker först innan.. Han skrev att jag utnyttjat honom känslomässigt, men skrev ändå att han gillade mig. Vi fortsatte att ha kontakt genom sms. Men jag ville inte ringa eller träffa honom, eftersom jag bl.a. skämdes inför honom då jag känt att jag tryckt ned mig själv inför honom. Tillslut ställde han ett "ultimatum", antingen skulle jag ringa till honom eller gå vidare. Sedan började allt klarna. Jag smsade och berättade om det som jag hitills har kommit fram till. Han har inte svarat… Nu, vet jag att det som orsakade min ångest och självskärning inte var det som hände under högstadiet (mobbningen), utan i stället berodde det på att jag omedvetet förträngde mina innersta (riktiga) känslor. Jag förtängde omedvetet den sanning som jag indirekt vägrade acceptera. Jag hade känslor för honom, men inte tillräckligt starka för att bli kär i honom. Mycket har idag klarnat för mig och jag kan idag, med facit i hand, se de gånger som jag tvekade med mina känslor inför honom men som jag förträngde och skyllde på mitt dåliga självförtoende (när det t.ex. gällde mina bröst, ha sex med honom med mera). Jag var rädd att förlora honom. Kanske var det det som fick mig att berätta om mobbningen så att han förhoppningsvis skulle få mer förståelse för mig och jag skulle känna att vi kommit varandra närmare, att så envist vilja ha ett förhållande med honom för att på så sätt försöka skapa starka band mellan oss, så att jag hade något att komma med. Jag trodde nog indirekt att skulle vi "bara" vara vänner så skulle det rinna ut i sanden. Han har också blivit utsatt under sin skoltid, men jag kände hela tiden att jag tryckte ned mig själv inför honom. Kunde tillslut inte se honom i ögonen. Jag förträngde hans mindre bra sidor, som bl.a. att jag kunde tycka att han var lite för allvarlig, det inte gick att kommunicera så bra med honom (förutom med djupare saker-då var han ett stort stöd)..men yttligare saker gick svårare att prata om ibland konstigt nog… Jag anser inte att jag har utnyttjat honom. I allafall inte medvetet. Eftersom jag var omedvetet oärlig mot mig själv, innebär ju det att jag var omedvetet oärlig mot honom. Det hela handlar om bl.a. att jag inte känner mig själv så bra/har dålig självkänsla… Jag har dåligt samvete för att det blev som det blev. Samtidigt kändes det här nödvändigt att gå igenom. Priset jag fick betala var högt, men nu vet jag bättre. Jag undrar om det går att ha en vänskapsrelation efter det här? Är vår kontakt förstörd efter det här? Om du var i hans situation, hur skulle du se på saken? Jag har ju ändå fått mitt straff och fått betala ett högt pris för vad jag ställt till med. Jag är rädd att jag förlorat honom som vän – för alltid. Samtidigt känndes det som vår relation nästan bara byggde på mina så kallade problem (mobbning, dåliga självfötroende etc). Att det bara var det som förde oss samman samt att han kunde känna igen sig då han själv befunnit sig i liknande situation. Jag är så rädd för att komma någon nära, för att jag är rädd för att bli sårad. Kanske var det bl.a. därför som jag förträngde mina innersta känslor inför honom, för att helt enkelt inte såra honom? Avslutningsvis vill jag säga att jag kan varken behålla vänskapsrelationer eller kärleksrelationer. Alla mina relationer spricker en efter en. Vad gör jag för fel? Jag vill ju bara bli älskad, precis som alla andra, men ändå blir det så fel ibland. Jag kan inte begripa hur det här kunde gå så långt att jag blev övertygad om att jag var psykiskt sjuk samt skar mig? Jag ryser i hela kroppen när jag tänker på vilket högt pris jag har fått betala för att inse vad som egentligen orsakade att jag började må dåligt. Känner mig dum som först nu inser sanningen. Är det här mer vanligt än jag tror? Att det kan gå så här långt..? Att lära känna sig själv bättre handlar väl också om att ibland, när man inte riktigt vet vad man vill, ta steget och prova och se vad det hela leder? Ibland kan man ju inte veta vad man vill i förhand…eller? Jag har kommit en bit på väg, men det är fortfarande en hel del frågetecken. Jag kan stå ut med vad jag gjort för hemskheter med mig själv, men jag kan inte leva med mitt dåliga samvete gentemot den här killen. Han är inte värd det. Finns det något jag kan göra för att lindra hans känsla av att känna sig utnyttjad (trots att jag inte riktigt delar hans uppfattning)..? Mina ärr börjar läka, men inte mitt dåliga samvete gentemot honom… Hur f-n kunde det gå så här snett???

---

SVAR

Ibland kan det bli så att man sårar andra för att man helt enkelt inte är i balans själv och för att man inte klarar att hantera dom känslor och tankar som snurrar i en. Det är tyvärr ofrånkomligt att det blir så ibland, och det enda man kan göra är att be om ursäkt om man känner att man hamnat i den situationen. Det är inte säkert att personen accepterar ursäkten, eller att det lindrar smärtan den andre känner, men det är något som den andre måste hantera, för det går inte att göra saker ogjorda hur gärna man än skulle vilja.
Så, om du känner dåligt samvete inför den här killen är mitt råd att du ber honom om ursäkt, och att du om du kan och orkar, ger honom en förklaring till varför. Men det är också allt du kan göra för honom. Han måste själv sedan hitta ett sätt att förhålla sig till det som hänt, och det är inget du direkt kan hjälpa honom med.
När det gäller dig själv sedan så har du redan valt väg för att försöka komma tillrätta med dina svårigheter när du inlett en samtalskontakt. Mitt råd till dig är att du fortsätter det arbetet och försöker koncentrera dig på dig själv och din väg framåt, och litar på att den här killen klarar att hantera eventuella svårigheter han upplever i sitt liv. Så, ta gärna upp det här med den du träffar inom psykiatrin så du hittar rätt i dina känslor gentemot det som hände mellan er två. Det är bl a det som man har en samtalskontakt till.