Jag mår så dåligt för att jag känner mig missuppfattad hela tiden. Ibland missuppfattar jag någon och säger något som den andre i sin tur missuppfattar. När det händer i familjen så försöker jag reda ut det, men när det händer med folk som jag inte direkt känner så brukar jag inte reda ut…låter det vara….får ångest….går och grubblar på det… Ja, så här håller det på. Jag blir så ledsen när jag känner att jag inte kan utrycka mig bra och blir missförstådd etc. Snälla, hjälp mig. Vad kan jag göra för att försöka undvika att det blir såhär? Tacksam för svar!

---

SVAR

Visst kan man till viss del träna för att bli bättre på att kommunicera med andra. Man kan tex försöka använda dom situationer när missförstånd uppstår till att bli bättre, genom att man funderar över hur man uttryckte sig, hur den andre uttryckte sig och vart det gick fel. Men samtidigt så är inte kunskapen man får helt generaliserbar, dvs den går inte att översätta till alla typer av situationer, eller möten med olika individer. Vi människor är nämligen så olika när det gäller hur vi uppfattar saker, eller vilken betydelse vi lägger i ord. Hur vi tolkar olika situationer, miner, ord osv handlar nämligen mycket om vilka erfarenheter vi har, dvs vad vi lärt oss att det betydde i tidigare situationer. Så, när du träffar en människa och pratar med henne/honom kan du alltså aldrig helt styra hur den personen uppfattar det du säger, eller ditt kroppsspråk. För hur det du säger och gör tas emot, beror alltså mycket på vilka erfarenheter den andre har, och kan alltså till viss del ha väldigt lite att göra med vad du faktiskt säger och gör. På samma sätt är inte heller du helt herre över hur du uppfattar den andre och det som sägs. För även du är präglad av dina erfarenheter. Ett konkret exempel på hur man kan präglas av sina erfarenheter kan tex vara det du skriver om hit. Du uppfattar dig som missförstådd i många situationer, men tänk om det faktiskt inte är så. Det är nämligen inte alls säkert att du blir så missuppfattad som du tror. Det kan faktiskt vara så att du har så starka erfarenheter av att känna dig missuppfattad sedan tidigare, att du nästan automatiskt tolkar vartenda höjt ögonbryn eller ord som ett tecken på att du är just missuppfattad. Så fungerar nämligen vi människor, att vi ser det vi brukar se och tolkar saker efter våra tidigare erfarenheter.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att det är oerhört svårt att reda ut vad som är vad, och vem det egentligen är som missuppfattar vem. Man kan alltså inte ens vara säker på att det skett en missuppfattning om man inte sätter sig ner och verkligen går igenom vad den andre uppfattat och vad man själv uppfattat och sedan se om det stämmer, vilket inte är gjort på en timme. Och så orkar man ju inte hålla på i varje situation, för det skulle inte fungera i längden. Vad jag alltså säger är att man som människa sannolikt måste lära sig leva med det faktum att få, eller inga någonsin kommer se världen precis som jag själv ser den, och det är egentligen det man brukar mena när man säger att alla människor är unika. För i den här bemärkelsen så är vi det. Ingen människa kan få exakt samma erfarenheter som du, och dessutom vara född med exakt samma genetiska förutsättningar som du. Därför kommer heller ingen att helt kunna se det du ser, höra det du hör, eller känna det du känner.
Detta kan vara en nog så jobbig tanke att ta till sig, för det innebär till viss del att varje människa är ensam i sin upplevelse. Men, och det är ett stort MEN, vi människor kan dela en upplevelse eller känsla i TILLRÄCKLIGT hög grad för att vi inte ska känna isolering, utan istället känna en social gemenskap. Men för att göra det, krävs att vi kan acceptera att vi ibland blir missuppfattade, och att det faktiskt inte är någon katastrof, utan istället en del av förutsättningarna för att vi ska kunna vara just unika individer och inte kopior av varandra. Så, det finns både plus och minus med detta, som med det mesta i livet. Och för dig gäller det att börja se det positiva med det hela, istället för att du hänger upp dig på det negativa och lägger skulden på dig själv, genom att tex tycka att du inte uttrycker dig tillräckligt bra. Visst, du kommer säkert bli bättre med åren i takt med att du får mer och mer erfarenhet, men du kan aldrig bli så bra att missuppfattningar aldrig uppstår, för det ligger utanför din kontroll, varför du alltså inte behöver klandra dig själv för det. Och det är väl något positivt, eller hur?