Det är inte så att jag har ett stort problem,inte egentligen. Det är bara det att jag är så jävla paranoid.Jag tror att alla egentligen hatar mig och att dom pratar skit om mig bakom min rygg.Om jag går genom ett rum och någon skrattar tror jag att dom skrattar åt mig,trots att dom inte gör det. Jag är också extremt jävla äckelfet.Ibland så önskar jag att jag skulle bli sjuk så jag inte skulle behöva äta.Jag skäms över mig själv och skippar gympan bara för att jag inte kan byta om inför mina klasskamrater.Jag har blivit mobbad för att jag var fet när jag var liten,och trots att alla tycker att jag blivit smal så kan jag inte sluta vara rädd över att det ska hända igen.Eller nåt. Men jag har inte blivit smal,jag är lika jävla fet som jag alltid varit.Varför ljuger dom då för mig? Jag klarar inte av nångting. Jag är äcklig.

---

SVAR

Personer som någon gång i livet blivit mobbade bär ofta på känslor liknande dina. Det är nämligen väldigt lätt att börja känna äckel inför sig själv, eller på andra sätt nedvärdera sig själv när andra gör det, och tyvärr så skadar mobbning självkänslan på ett sätt som oftast lever kvar trots att mobbningen upphört.
Så, enligt min erfarenhet så hänger dina känslor kring din egen person och din egen kropp ihop med att du blivit mobbad och kränkt på ett sätt som ingen skulle behöva bli.
Mitt råd till dig är att du söker upp skolkuratorn eller att du går till närmaste Ungdomsmottagning och pratar med kuratorn där. Det kan nämligen vara svårt att på egen hand ta sig ur den typen av negativa känslor som du fått kring dig själv. Risken är istället att dom bara späds på, då man precis som du säger har en tendens att tolka alla omgivningens signaler som riktade mot en själv. Och så länge man gör det, och tex tänker att dom skrattar åt en, eller tycker man är tjock, så lägger man ved på den brasa som mobbarna en gång startade. Och så fungerar alla människor, så du ska inte känna dig ensam i detta. Det är därför det är så viktigt att man får hjälp att bearbeta och hantera svåra saker man blivit utsatt för, då det annars kan ställa till det för en för lång tid framöver. Och det svåra är just att du kan gå runt och tänka så här om dig själv och om hur andra ser på dig, precis hur länge som helst.
Ibland kan det funka om man börjar att verklighetstesta sina egna tankar, dvs så fort man tror att någon skrattar åt en, eller tänker något negativt om en, så går man helt enkelt fram och frågar om det stämmer. Oftast blir svaret nej, det visar sig att dom inte alls skrattade åt en, eller att dom inte tänkte något negativt. Men risken är att man vägrar tro på det, precis som när du säger att dom bara ljuger. För precis som du skriver i ditt brev så vet du egentligen att det inte är dig dom skrattar åt, men du kan ändå inte känna dig säker på det då du har erfarenheter som säger emot att du skulle vara fin, söt, smal, vacker, populär, osv, osv.

Så, för din egen skull, gå och prata med någon om detta och få hjälp att hantera det så det slipper plåga dig längre.