hej bo westholm, du svara ju på de flesta brev som kommer inströmmande till ungdomsmottagningen, jag har väldigt svårt att skaffa vänner, känner mig ensam och känner ingen samhörighet alls. jag har blivit mobbad i hela mitt skolliv förutom nu när jag har kommit up till iv i gymnasiet. och jag hackar när jag pratar det låter ungefär som stamma. jag kan inte säga ord som börjar med g,j,h,m,p,e,a, medmera när jag pratar låter det som en söndrig lp skiva som typ så här, g g g g gillar du den typ nåt sånt, jag har aldrig låtit så förut. jag vågar inte prata för att dom jag pratar med ska börja härma mig, det me härmandet började redan i högstadiet, i 8:an och uppåt till nian, nu när jag började i iv så kännde jag mig utanför fick inte någon kontakt alls från eleverna som gick där. och nu ska jag börja på serviceprogrammet, på särkilda skolan, och jag känner mig precis likadan, känner mig utanför, och vågar inte prata, jag hatar alla i min klass, för att dom skrattar och e så glada och kan prata normalt, jag vet inte vad det beror på att jag pratar så här, men tror att de kan ha och göra med all mobbning som hänt mig i hela lågstadiet och högstadiet. jag har inga vänner alls, jo bara en, vi brukar va med varann på helgerna. men jag känner mig så ensam, tänker på självmordsförsök, och liknande. men har aldrig gjort det, jag hatar mitt liv. just för att jag inte kan prata rakt, och bara hackar. jag vågar inte prata i en grupp i klassen vågar inte höja min röst, och e rädd för bli ifrågasatt. jag e tyst hela dan i skolan orkar inte med de mer snälla jag behöver hjälp, min mamma har ett förslag om en regretion för att få tebax rädslan igen men jag tror inte det hjälper, kan det vara en bra lösning på de här `? bo westholm

---

SVAR

Jag har faktiskt ingen direkt egen erfarenhet av det här med regression som din mamma pratar om, utan har mer mött andra som berättat om det. Efter det jag hört så är det en ganska vansklig metod och det kräver att det finns utbildade människor som kan hjälpa personerna att bearbeta och ta hand om dom känslor som eventuellt kan väckas upp. Annars finns risken att man mår betydligt sämre än innan.

När det sedan gäller dina svårigheter att prata utan att hacka som du beskriver, så är det väldigt troligt att det har med dina svåra upplevelser av mobbning att göra. Att bli mobbad och vara utanför leder oftast till en stark osäkerhetskänsla och rädsla inför att inte duga. Det kan också leda till att man börjar tycka illa om sig själv, då man någonstans för sig själv kan börja tänka att mobbarna har rätt och att man inte är värd något, vilket självklart är helt fel. Alla dom här känslorna kan göra att man på olika sätt blir hindrad i sin utveckling, varför man kan få problem med olika saker som tex talet.

Det är en oerhörd kränkning man utsätter en person för om man mobbar henne/honom, men tyvärr förekommer det fortfarande alltför ofta.
I ditt brev skriver du inget om ifall du fått någon hjälp för att hantera det här du blivit utsatt för, och för att få mer kontakt med andra så du slipper känna dig så utanför. Men vare sig du fått någon hjälp eller inte, så har den inte varit tillräcklig, varför mitt råd är att du själv, eller du och din mamma söker upp skolkuratorn eller skolpsykologen och berättar om hur du har det. Det finns nämligen en hel del man kan göra för att hjälpa dig att få det bättre, både när det gäller talet, och med kompisar i övrigt. Men det behövs att någon inom skolan tar tag i det, varför du själv eller din mamma bör ta kontakt med någon av dom jag nämnde. Prata gärna med din mamma om det här så hon kan hjälpa dig om du själv tycker det är svårt, men det finns hjälp att få för att du ska kunna få ordning på ditt tal, och för att du ska kunna känna dig trygg och med i gemenskapen.