Hejsan ! Snart orkar jag inte mer. Jag har försökt att ta mitt liv 3 gånger. Men när jag väl står där vågar jag inte. Jag vill inte leva längre. Men vågar inte, eller jag vet inte lättaste sättet att ta livet av mig heller. Jag vill att det ska gå fort. Jag lider av att min mamma å pappa skillde sig när jag var 5 år. Min mamma fick en ny en månad efter. Och då flyttade han in. Kan ni tänka er? EN MÅNAD. ett barn klarar inte av det. Sedan har jag tvångstankar, ångest, panikångest, obotlig ilska, jag ser saker och hör röster. Jag orkar inte längre. Vad ska jag göra?

---

SVAR

När man mår som du är det lätt att tänka att döden är enda utvägen. Men enligt min erfarenhet så finns det andra vägar ut om man bara lägger lite energi på att finna dom. Och med tanke på hur mycket energi och tid man kan tänka på och planera ett självmord så kanske det inte är så dumt att lägga åtminstone lika mycket tid på att försöka hitta en lösning. För väljer man att ta sitt liv, så är det oåterkalligen slut. Det finns ingen ångervecka när man väl är död. Så, för sin egen skull, bör man ge sig själv chansen att prova andra vägar, vägar som man kan ångra och förändra om man känner att det inte funkar.
En sådan väg är att man söker hjälp. Många i din situation går ensam med sina tankar och sitt psykiska illamående, och kanske säger man något litet ibland till någon i familjen eller någon kompis och hoppas att dom ska förstå allvaret i det hela utan att man behöver säga något mer. Men små ordledtrådar, eller att man gör olika saker såsom att skolka, vägra prata, bli arg osv, räcker sällan för att föräldrar och andra vuxna ska förstå allt som rör sig i ens huvud. Man måste tyvärr vara tydligare än så, även om det kan vara svårt. För önskan om att någon skall se en och förstå ens innersta utan att man behöver säga något bär vi alla på. Men sanningen är att vi oftast måste lära oss att uttrycka våra känslor då det är omöjligt att veta och förstå om personen inte säger något. Tänk bara på dig själv och dina närmaste. Hur mycket känslor och tankar tror du inte att dina kompisar och din närmast anhöriga går och bär på som du inte har en aning om? En hel del enligt min erfarenhet.

Så, poängen är att det finns all anledning att söka hjälp innan man gör något så drastiskt och slutgiltigt som att ta livet av sig. Därmed inte sagt att man behöver vara bra på att prata och uttrycka sig för att man ska kunna få hjälp. Nej, det räcker oftast med att man lägger lite energi på att ringa Ungdomsmottagningen, eller psykiatrin och få en tid, och sedan gå dit. Väl där så får man hjälp med att komma fram till vad som är problemet, och med tiden lär man sig att sätta ord på dom känslor man går och bär på. Och faktum är att när vi väl kan sätta ord på det vi känner och berätta det för vår omgivning så blir inte känslorna lika hotfulla och överväldigande längre. Du kanske inte tror det just nu, men jag har sett det fungera otaliga gånger, och jag vet att det finns hjälp även för dom som helt har tappat hoppet, så länge som tar hjälp av någon och låter den personen vara deras hopp tills dom kan känna det själva inom sig.

Så, mitt råd är att du tar kontakt med tex öppenvårdspsykiatrin, närmaste Ungdomsmottagning, eller skolkuratorn. Det verkar som om du bär på en sorg över det som hände när du var fem, och att du aldrig givits en chans att bearbeta det. Ge dig själv den chansen nu och låt inte andra människors val (din mammas och pappas beslut att skilja sig och dom val dom gjort efter det) styra ditt liv så till den grad att du är beredd att ge upp det enda liv du fått. Det är dom inte värda, tro mig.