Jag har gått igenom flera perioder av depression och självmordstankar. Nu har det kommit igen och jag orkar verkligen inte med det igen. Jag har bott i familjehem och kontakt familj men jag hatar det, dom bryter min kontakt med alla andra. Har suttit med kniv mot halsen och flera andra saker. Jag har aldrig berättat det här för någon, vill inte att någon aldrig ska få reda på det heller, men om jag ska ha hjälp så måste jag prata med någon eller? Har vart inkopplad med socialen, haft en lång period med droger som jag kom ur lyckligtsvis. Men när jag mår så dåligt lockar det igen. Fast jag vill inte det var så tufft att komma ut ur det igen, samtidigt som det är att komma ut denna depression, jag orkar inte det en gång till. Vad ska jag göra? Snälla hjälp mig!

---

SVAR

Det är en svår situation precis som du säger när man behöver hjälp och någon som ser en, samtidigt som man är så rädd för att låta någon se hur man mår då man bara har dåliga erfarenheter av att öppna sig för människor.
Rädslan för att bli sårad igen och erfarenheten att närhet till en annan människa kan innebära svek och övergivenhet är jättesvår att komma förbi. Samtidigt är det just denna rädsla som i sig gör att ens depression och självmordstankar byggs på för vad finns det för mening i livet ifall man ska känna sig rädd, ensam och sviken hela tiden.

Det är en jättesvår sits du har och även om jag inte känner till din historia så är det min erfarenhet att dom flesta unga människor som upplever svek från både föräldrar, familjehemsföräldrar, socialtjänsten, psykologer och andra inblandande får väldigt svårt att lita på vuxna och får också svårt att ta hjälp.
Trots det så behöver man hjälp och alla människor behöver någon nära sig, någon som ser och förstår hur man har det. Annars blir ofta svåra känslor för tunga att bära.
Så min förhoppning är att du TROTS alla dina negativa erfarenhet ska våga tro på när jag säger att det oftast finns en väg till ett bättre liv även om den stundtals kan vara helt omöjlig att se. Men precis som du sannolikt inte trodde på ett liv utan droger när du var inne i det, så kan du nu tro på ett liv utan känslor av nerstämdhet och uppgivenhet inför livet. Men du har redan gjort en sådan resa och sett att det går att förändra en situation och du kommer att klara detta också om du vågar ta nästa steg. Jag kan inte säga exakt vad nästa steg skulle vara för dig, men sannolikt har det att göra med att våga berätta om hur du känner på insidan. Det kommer säkert att kännas helt fel och du kommer sannolikt vara på din vakt för minsta tecken på att människan du väljer att berätta för inte fattar eller sviker dig. Men det är helt okay att känna så. Det viktiga är att du inte ger upp, utan fortsätter att våga prata och tro på att du själv har så pass mycket styrka inom dig att du fixar det här. För det tror jag utifrån ditt brev att du har. Med tiden kommer du sedan att upptäcka att det finns vuxna som inte sviker, och det finns nära relationer som ger mer än dom tar. Men du har förmodligen en ganska lång väg dit. Men du har redan börjat din resa genom att göra dig fri från drogerna så tro på dig själv och våga berätta för någon du själv väljer ut hur du egentligen mår. Det kan vara en kurator på ungdomsmottagningen, i skolan, eller någon inom socialtjänsten eller så kan du ta kontakt med öppenvårdspsykiatrin. Men det kan också vara någon annan person som inte alls jobbar med sådant här och som du träffat på i ett annat sammanhang och som du känner ett visst förtroende för. Det väljer du själv, men låt inte ditt liv gå dig ur händerna för det finns vägar till ett bra liv och du har just nu tagit ett steg genom att berätta för mig, så låt det inte stanna där.