Hej! Nu börjar jag bli riktigt desperat… Har skrivit hit tidigare.. Min sinnestämning pendlar enormt fort och mkt i takt med att mina känslor gör det. Jag kan må bra för att i nästa sekund börja fundera över självmord… så håller det på. Kan även känna mycket ångest. Handlar efter impulser och tankar/känslor.. Det gör att jag kan vara mycket oförutsägbar. Tänker ofta i svart och vitt. Kan känna extremt starkt om det hänt något som betytt mkt för mig. Nyligen fick jag reda på saker som gjort att jag känner mig så utnyttjad av en kille. Visst, det är ju såklart inte kul att känna sådana känslor och säkert normalt att reagera stark då..? Men, problemet är att när jag känner så starkt, så mycket ilska, hat, sorg – då slutar allt runtomkring mig som normalt sett ändå betyder någonting för mig att sluta betyda något! Jag är så inne i mina starka känslor och i sådana lägen känns det som att hela mitt liv rasar samman! Att jag inte har något att leva för – att jag inte står ut med mina starka känslor en sekund längre. Mitt beteende och handlande påverkar mitt vardagsliv. Har inte kommit till skolan på ett litet tag nu… Läste om Borderline och tyckte/tycker att många "pusselbitar föll på plats" då jag läste om kriterierna och borderline-patienters beteende etc. Samtidigt har jag fått höra att mitt beteende kan handla om omognad istället. Jag kan hålla med om det, men samtidigt inte. För jag har jobbat i flera år nu med att komma frammåt. Har lyckats en hel del men mina djupt rotade grundantaganden om mitt icke existerande självvärde verkar aldrig förändras. Det spelar ingen roll hur mycket hjälp, stöd etc jag får och "predikningar" om att jag är värdefull etc. Jag kan INTE känna det! Min själ skriker av närhet! Men det enda jag gör är att ta avstånd från andra. Har visserligen blivit mer social på senaste tiden men mina tankar och känslor växlar så fort och känns så starkt emellanåt så det känns som att allt jag byggt upp kan raseras över några få sekunder! Och även om jag säkerligen kommer mogna mer och mer ju äldre och mer erfarenheter jag får så tror jag ärligt talat inte att min självkänsla kan förändras särskilt mycket om jag inte får rätt hjälp. Vad "rätt" hjälp innebär har jag ingen aning om. Men ett första steg är väl ändå att någon inom psykiatrin gör en utredning om jag lider av något? Det känns inte som någon tar mig på allvar! Jag känner verkligen att jag får kämpa, stånga pannan blodig för att försöka få någon annan människa att förstå att jag mår inte bra och behöver tas på allvar och få hjälp! "Se mig annars dör jag" – ungefär så känner jag att mitt desperata läge har blivit.

---

SVAR

Visst förändras en känslor och uppfattningar om sig själv och andra i takt med att man blir äldre och får fler erfarenheter, men att säga att det du beskriver handlar om omognad är enligt min erfarenhet inte okay. När en person har svårt att hantera livets svängningar i form av positiva och negativa känslor, och när dom negativa känslorna får allt annat att förblekna och livet att te sig meningslöst, då handlar det enligt min erfarenhet om något annat än omognad. Visst kan alla råka hamna i den situationen någon gång i livet när något riktigt svårt inträffar, men att som du beskriver pendla mellan hopp och förtvivlan i sin vardag och mer eller mindre stå och falla med vad som råkar inträffa i ens liv, eller i ens inre, är en typ av obalans som dom flesta behöver hjälp med att hantera.
Så, enligt min erfarenhet så är du helt på rätt spår när du säger att du bör få hjälp att komma fram till hur dina problem ser ut och få hjälp med att hantera det hela. Vilken eventuell diagnos det sedan handlar om är något som en psykiatriker eller psykolog behöver få träffa dig för att komma fram till ihop med dig.

Mitt råd till dig är att du söker hjälp på öppenvårdspsykiatrin (barn-, och ungdom om du är under 18 år). Jag vet att det ibland kan vara svårt att få tid där varför man kan behöva vända sig till en allmänläkare på vårdcentralen först för att få remiss, eller så kan man tex gå till Ungdomsmottagningen och få hjälp att komma vidare därifrån, alternativt så finns det ibland psykolog och kurator på själva vårdcentralen som jobbar i den så kallade primärvården och inte inom psykiatrin, men där man kan få hjälp och även hjälp att komma vidare till psykiatrin om det skulle visa sig att man behöver det.
Jag vet dock att det kan vara väldigt jobbigt och svårt att skaffa hjälp själv ifall man känner att man inte blir tagen på allvar. Men jag hoppas att du orkar göra några försök eller att du har någon vän eller anhörig som kan hjälpa dig med att ta kontakt så du får rätt hjälp.