Hej! För det första vill jag tacka för en fantastiskt bra sida. Bara att läsa vad andra har skrivit och era svar får mig att förstå mer vad jag känner, och det är nog precis vad jag vill göra. Förutom att må bättre då förstås, men det är väl underförstått.. Jag har i vilket fall känt mig konstig på det senaste, till och från. Har under skol och gymnasietiden varit både glad och bekymmersam, med många vänner och tillfredsställande studieresultat, jobb osv. Jag känner att jag har utvecklats i helt rätt riktning och har haft ambition så det både räcker och blir över. I och med att studenten närmade sig så blev jag dock mer och mer.. apatisk om det är rätt ord. Jag kunde känna mig trött och lite avstängd vissa dagar, men inte i en alarmerande grad och antog därför att det bara var ovana. Sedan kom sommaren som var rolig, och inte heller då mådde jag dåligt.. Sista augusti slutade jag mitt jobb där jag både var uppskattad och hade många vänner. Ett ställe där jag har lärt mig otroligt mycket, men jag kände för att ta det lugnt ett tag och sedan hitta något nytt! Månaden därefter var lugn och jag hade kul, men kände mig faktiskt aldrig riktigt tillfredsställd trots att jag hade både pengar och ledig tid vilket ju borde vara drömmen! I samband med en utekväll drack jag ganska mycket, och vaknade upp dagen efter med den värsta känslan någonsin.. Jag kunde inte äta, spydde, och kunde inte lugna mig på något sätt.. Känslan försvann dock, och bara efter ett par dagar mådde jag bra igen! Sedan började jobbsökandet och jag fick intervju redan efter att ha sökt mitt första jobb. Det kändes som att det gick bra, och jag gick sedan och väntade på svaret. Jag har dock en förmåga att kunna trissa upp mig själv, och det blev istället så att jag gick och väntade aktivt! varje gång mobilen ringde trodde jag att det var dem men det var det aldrig. Under den perioden var jag ute ännu en gång och drack även då ganska mycket, dock inte mer än vad jag alltid har gjort de få kvällarna jag unnar mig det. Aldrig utan problem innan, och jag har aldrig blivit så full att jag fått minnesluckor eller ens gjort dumma saker. Värt att notera är att jag ingen av kvällarna var särskilt sugen på att gå ut, och när jag väl var ute kändes det inte så bra. Jag var ganska trött och kände mig inte.. uppskattad direkt! lite asocial kan man säga, mer än i nyktert tillstånd alltså. Dagen efter vaknar jag upp med exakt samma känsla som innan. Sedan dess har jag mått dåligt och bra till och från i cykler om 5-6 dagar. Jag känner mig dock inte nedstämd som om jag är deprimerad TROR jag eftersom jag fortfarande kan skratta och tycka att saker är roliga.. jag känner mig snarare orolig och trött. Jag tycker att allt känns mer innehållslöst helt enkelt, och vissa miljöer skrämmer mig väldigt mycket. Jag drömmer även många mardrömmar, och det känns nästan som om jag inte riktigt vaknar från dom utan som att jag liksom går omkring i en mardröm. När jag mår som sämst känner jag mig till och med som en annan person, och allting känns då väldigt läskigt. Det är det största problemet tycker jag, att allting känns just läskigt. Jag kan prata och skratta som vanligt men saker känns mindre roliga, och jag associerar till hemskheter nästan helt obefogat! Jag kan bli illa tillmods av det enklaste tv-programmet eller en bok. Även själva livet kan kännas meningslöst ibland. Jag har inga självmordstankar, men världen känns väldigt liten ibland och det skrämmer mig verkligen. Jag kan även tillägga att jag fick jobbet, men inte börjar än på ett par månader. Men jag tycks inte hitta någon trygghet i det. Jag har även märkt att jag mår bättre när jag till exempel spelar fotboll eller jobbar och har mycket att göra. Det håller dock sällan i sig någon längre period. Jag har även många som stödjer mig, bland annat flickvän, mamma och kompisar som jag pratar med och berättar allt för. Bor hos familjen och har alltid haft en stabil situation både hemma och i skolan. Helt enkelt vet jag inte vad som är fel, och vill så väldigt gärna veta det. Har många vänner i samma situation som mig men utan både jobb och flickvän, men de mår inte dåligt. Känner mig därför lite bortskämd som ens skriver och slösar er tid, men jag antar att det är något relativt att må dåligt.. Är som många andra rädd för att må sämre, att jag är på väg att bli psykiskt sjuk, att det inte kommer bli bättre osv. Jag undrar om du som läser det här har några tips att ge? Vad utlöser mina symptom? Än en gång vill jag understryka att de kvällarna då jag var ute inte drack mycket, utan lika mycket som vanligt. Jag blev alltså inte särskilt full alls. Det var också därför det blev så oväntat att vakna i en mardröm, bildligt talat.. Väldigt tacksam för svar.

---

SVAR

Hej,

det verkar på ditt brev som att du har en bra och stabil familjesituation. Det är tyvärr ingen garanti för att aldrig drabbas av ångest och depressioner. På din beskrivning låter det som att du har fått just ångest. Oro och trötthet kan bero på depression, och du kan vara deprimerad även om du kan skratta och vara glad. Depressioner är ju inte likadana, och man kan vara lätt till måttligt deprimerad precis som att man kan drabbas av djup depression. Det du kan göra om det inte går över, eller blir värre är att kontakta din vårdcentral. Din läkare kan ses skicka en remiss till den öppna psykiatriska mottagningen. Du kan också ringa direkt dit.