Jag har haft ett meningslöst liv och jag vill inte fortsätta längre. Enda anledningen till att jag inte vill dö är att jag i så fall skulle göra mina föräldrar och vänner ledsna, besvikna.. nånting. Min ostabila men smygstolta mamma skulle breaka totalt. Min farsa stack när jag var liten, till och från, jag var ett-två år. Min mamma träffade min nuvarande låtsaspappa när jag var 4 och jag minns att jag hamnade i skymundan, jag svalde att jag inte var lika viktig längre. Jag var alltid en outsider av någon anledning, jag lät folk vara taskiga mot mig utan att ge tillbaka. Det gjorde att jag var mobbat från ettan i lågstadiet till åttan i högstadiet. Hade svårt att få vänner trots att jag var snäll o hade inga direkta "nördiga" egenskaper, ungarna i min ålder hade helt enkelt bestämt sig för att ge sig på mig. Jag har alltid haft låg självkänsla. På nått sätt klarade jag mig ur feg o töntig tjej till kaxig och hårdhudad brud som ingen gav sig på, just nu befinner jag mig nånstans mitt emellan, bryr mig inte längre och trycker ner folk jag hatar, uppskattar folk jag älskar. Jag arbetar hårt, lever snålt, sparar till min framtid och tror jag är på rätt väg. Mitt problem nu är att ingen blir kär i mig. Jag har varit förälskad och såld på många killar men ingen tycks falla för mig. Jag är inte ful, jag var handplockad till en skönhetstävling, killar flörtar med mig o jag är inte oskuld. Jag är snäll men har lärt mig att sätta gränser för vad jag tolererar. Jag har en massa kompisar, killar o tjejer o folk tycks lägga märke till mig mer än jag gör av dom. Alla tycks bli kära men ingen i mig. Vad är de för fel på mig nu? De tycks inte vara mitt utseende det är fel på, det är min personlighet. Vad fan kan inte jag få vara jag för? Jag blir galen av den här ensamheten.. ska ja söka psykolog, vänta på "mr right" tills jag dör i lungcancer eller ge upp o ta livet av mig redan nu? De jag har träffat har utnyttjat mig fysiskt och känslomässigt. När jag märker att nån gillar mig blir jag blyg och vill bort, men när jag faktiskt försöker visa nått tillbaka så vill inte personen ha mig. Jag hatar min barndom som lärde mig att inte lita på folk. Är det mitt problem? Snälla hjälp mig, på nått sätt…

---

SVAR

Det är knepigt det du beskriver. Det är ganska vanligt att reagera på jobbiga händelser som t.ex. mobbing med att göra sig hård och kall så att ingen ska kunna komma åt den sårbara människa man är inuti. Du verkar ha kommit en bra bit på vägen nu, du uppskattar dem du älskar och jobbar hårt för att få en bra framtid. Du sätter gränser och vet vad du vill.

Jag tror inte att det är fel på dig, varken utseende eller personlighet. Tyvärr råkar de allra flesta ut för människor som utnyttjar och trycker ner dem, det är alldeles för vanligt. Det är inget vi ska acceptera, men det kan ändå kännas lite bättre av att veta att det inte är just en själv det är fel på.

Extra svårt är det givetvis om man inte riktigt vågar lita på människor. Jag kan inte sia om framtiden, men jag vågar nästan lova att det finns fina människor där för dig också, som du kommer bli kär i och som blir kära tillbaka. Men när det händer kan jag givetvis inte veta.

Om du mår väldigt dåligt och känner att du behöver prata så är det en bra idé att kontakta en psykolog eller kurator t.ex. Du får gärna maila med mig om du vill.