Hej! Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, är ganska dålig på sånt, men jag ska försöka. Ibland äter jag nästan vanligt, men då får jag alltid en enorm ångest efteråt och vet inte var jag ska ta vägen. Jag känner mig då oerhört misslyckad. Jag är 168cm och väger 47kg. Alla påpekar hela tiden hur himla smal jag är och att mina revben syns osv. Men när jag tittar i spegeln så ser jag världens fulaste och fetaste person. Ibland sätter jag upp mål för mig själv, att te.x om 10 dagar måste jag ha gått ner minst ett kilo. Under dom dagarna äter jag väldigt lite, men för mkt enligt mig. Jag brukar bli väldigt trött och må dåligt osv. Allting började för ca 2 år sedan, då jag och min kompis gjorde en liten tävling (ingenting seriöst), men för att se vem som kunde äta minst. vi stöttade varandra och fick varandra att äta så lite som möjligt. Det höll i sig i typ en vecka, sen funkade det inte så bra. Men tankarna finns fortfarande kvar, om att jag inte får äta. Sedan förra året så fick jag lunginflammation 2 ggr, och då gick jag ner från 49kg till 45kg. Jag upptäckte det och blev riktigt glad över min viktnedgång, jag lovade mig själv att aldrig gå upp till mer än 47kg igen. Det har väl funkat hyfsat. Men varje dag äter jag för mkt, och det leder till ångestattacker osv. Jag har även försökt spy, men inte lyckats. Jag vet inte om jag vill ha hjälp, för om jag söker hjälp så kommer dom förmodligen tvinga mig att äta "normalt", och jag kommer inte klara det. Jag är väldigt splittrad och vet inte riktigt vad jag ska göra.

---

SVAR

Hej!

Det är jättevanligt att det börjar precis som det gjorde för dig, med en bantning av något slag som sedan hängt kvar och accelererat med tiden.
Precis som du även nämner så kommer det en kick i början och det är den känslan som man sedan eftersträvar att komma tillbaka till, men som du säkert märkt så kommer den inte eller hur? Jag kan berätta att den faktiskt aldrig mer kommer göra det heller. Precis som vilket missbruk som helst så mår man väldigt bra i början och sedan börjar man må jättedålig annars hade ingen blivit narkoman eller alkoholist eller fått en ätstörning.
Du har nu en ätstörning och det kommer inte bli bättre ju mer vikt du förlorar utan bara värre. Kommer du ihåg att du först hade en gräns på din vanliga vikt, sen flyttades den neråt till 47 och sedan blev det oerhört svårt att ens väga 47. Och det är precis så här det är, du kommer aldrig bli nöjd utan kommer försöka pressa dina gränsen och ändå vara olycklig, bli om möjligt önnu mer olycklig.
Jag föreslår därför att du söker vård (http://abkontakt.se/?s=vard) och får hjälp med att älska dig själv, älska din kropp och komma tillbaka till en vikt som både ditt psyke och din kropp behöver. Jag vet att många oroar sig för precis som du, för att bli tvungen att äta normalt, få en normal kropp och då se sig själv som överviktig. Jag kan lugna dig med att du under behandling även kommer att få gå i terapi och få hjälp att se dig själv som du egentligen är, alltså inte tjock, värdefull och vacker.

All värme och styrka!!

Catherine Koff