Hej. Jag vill börja med att säga: tack för att du besvarar den här frågan, jag känner mig hjälplös och tom och ingen av mina vänner bryr sig på riktigt, så den här möjligheten uppskattas mer än du kan ana. Tack. Jag har blivit mobbad sedan jag var 12 år på grund av min vikt, mitt utseende och.. Ja.. Resten vet jag faktiskt inte. Den enda förklaringen jag fick av mobbarna när jag skrek ut "varför gör ni såhär mot mig?" var "du är äcklig". Jag fick höra detta dygnet runt, i fyra år. Det satte sina spår, kan jag säga. Jag är inte samma glada person som då, jag kan inte älska mig själv. Jag ser mig själv som en vandrande fettklump (jag är överviktig) och jag kan inte se någonting vackert hos mig. Möjligtvis att jag är bra på att lyssna, och har lätt att lära känna nya människor. Det är allt. Ingenting i utseendet. Jag mår dåligt av att vandra omkring i min egna kropp. När jag umgås med mina vänner ifrågasätter jag alltid om de verkligen vill umgås med mig. Frågor som cirkulerar i mitt huvud ständigt är t ex: "Känner de sig tvingade att umgås med mig?", "Lurar de bara mig, tycker de verkligen om mig?", "Händer det här verkligen, är jag älskad av såhär fina människor?". Jag ställer de här frågorna varje dag, och jag mår riktigt dåligt av att hela tiden känna mig dålig och värdelös. Jag kan inte förstå att jag har så underbara människor i mitt liv, och att de faktiskt vill umgås med mig. Jag tror inte de vill det. Jag känner mig som en börda i alla kretsar och bara "jobbig". Känner mig inte önskad. Förstår inte hur jag skulle kunna vara önskad, för jag ser inget positivt hos mig själv. Snälla.. Hjälp mig att analysera varför jag känner såhär, hur jag ser på mig själv, och vad jag ska göra åt det. Jag är trött på att vara som jag är.

---

SVAR

Att vara mobbad lämnar ofta djupa spår i själen. Att alltid höra elaka saker om sig själv nöter ner självförtroende och självkänsla. Men ingen människa förtjänar att tryckas ner och bli dåligt behandlad.

När man har haft det som du, så är det lätt att fastna i det negativa tänkandet, för man lär sig ju av sina erfarenheter.

Å ena sidan beskriver du att du har underbara människor omkring dig, och å andra sidan att ingen av dina vänner bryr sig på riktigt. På vilket sätt är det? Har du pratat med dina vänner om hur du känner?

Det är svårt att svara på ditt inlägg så här i ett forum, men om du vill kan du lägga till mig på msn: helena.meyer@fryshuset.se