Jag känner ingenting längre, ingen smärta .. ja, ingenting. Min syster är en sociopat, hon har trackat mig i 16 år .. mobbar mig, i vissa fall .. misshandel .. hon förnedrar mig in real life och via nätet .. det är .. det går inte ens att beskriva hur det känns .. min mamma har en livsfarlig sjukdom .. men hon tar tabletter .. hon känner sig ensam .. det vet jag fastän hon inte har sagt något alls .. hon behöver mig .. för mycket .. är jag borta .. skriker hon på mig .. det är sjukt jobbigt .. jag har funderat på att kontakta soc men då skulle säkert min mamma ta självmord .. like i said, hon är beroende av mig .. och min pappa .. träffar jag .. 2 ggr per år kanske .. han .. är ungefär som min syster fast värre .. dock misshandlar inte han mig .. jag är hans lilla prinsessa, hahha .. han säger saker till mig .. som; "du är ingen människa, du är noll, du är värdelös, du är ingenting" .. och sedan är jag som en trofe för honom .. han säger jämnt "jag har satsat jättemkt pengar på dig" .. liksom .. jag orkar inte något mer .. min familj har orsakat så mkt smärta för mig .. i flera år .. jag har ätstörningar också .. anorexia .. jag cuttar mina armar .. jag tar överdos lite då&då .. jag vet inte vad jag ska göra längre .. jag har försökt ta självmord .. typ 5 ggr nu .. en gång var min pappa i det andra rummet .. min familj ser aldrig mina sår .. de märker inte att jag rasar ner i vikt .. de märker absolut ingenting .. de behandlar mig .. som skit.. när jag är med dem känner jag mig mer värdelös än skit .. jag orkar inte .. om det inte vore för mina underbara vänner skulle jag förmodligen vara död just nu .. och snälla spåra inte min IP adress eller något .. om jag ska skaffa hjälp .. gör jag det på egen hand .. och .. hjälp .. det är väl det jag gör just nu?

---

SVAR

Hej!

Du har det väldigt jobbigt och har haft det väldigt länge. Ingen ska behöva ha det så som du har det. Din syster misshandlar dig, din mamma är beroende av dig och din pappa är dum mot dig och säger elaka saker. Du skadar dig på flera olika sätt, genom att skära dig och svälta dig, och din familj märker ingenting.

Det låter som att du verkligen skulle behöva prata med någon vuxen om allt det där, och få prata om hur allt känns för dig. Det bästa vore om du vågar gå till skolans kurator, skolsköterskan eller till kuratorn på ungdomsmottagning. En kurator vet vart man kan vända sig vidare, och kan också lyssna på det man känner att man vill prata om. Du kan också kontakta BUP, annars kan kuratorn hjälpa dig med det. Om det känns väldigt svårt att gå till kuratorn kan du kanske ta med dig en nära vän dit, om någon vet om hur du har det. Du kan också skriva ner vad du vill säga på ett papper, eller skriva ett brev och lämna fram. Ibland är det svårast att börja prata, men lättare när man får frågor att svara på. Både kuratorn och BUP kan hjälpa till att kontakta socialtjänsten om det behövs. Du ska inte behöva tro att din mamma kommer ta livet av sig för det. Det kan vara jättejobbigt i början när soc gör en utredning men det är för att saker ska bli bättre och för att ni ska få hjälp. Din mamma ska inte vara beroende av dig, du har inte ansvar för henne.

Om du vill prata med någon på nätet så finns bland annat Tjejouren, (www.tjejjouren.se) och Nätvandrarna (www.natvandrarna.se). Dom kan man maila och chatta med. Det finns också en bra sida om självskadebeteende och ätstörningar som heter SHEDO. Dom har ett bra forum där man kan få hjälp och råd av många andra som är i samma situation eller som har tagit sig ur det destruktiva. Forumet hittar du via http://www.shedo.org

Om du vill prata mer med mig kan du lägga till mig på msn: helena.eriksson@fryshuset.se