Jag har alltid känt mig ensam. Det är bara en känsla jag inte riktigt kan koppla ihop med den verklighet jag lever i. Som del av en stor vännerkrets kan jag inte riktigt förstå. Som ett tomrum mitt inombords som helt enkelt inte försvinner. Läget jag befinner mig i, är inte annat än normallt. Med en bra familj os.v. En normal uppväxt, skulle kunna kalla den nästan lite för nomal. Nästan tråkig. Jag skulle inte kalla mig själv olyckligt kär, trots att det finns endel sådant med i bilden. Denna känsla av ensamhet fanns långt innan detta, så på så sätt jag jag urskilja dessa två problem och jag ser att de inte hör ihop. Kanske tänker jag bara för mycket, kan fasta totalt i tankar och stänga ute världen utan att ens tänka på det. Oftast inte med flit, men jag skulle bara vilja veta hur det kopplas till ensamhet. Alltså jag vill vara mer öppen än vad jag redan är. Men jag vet inte hur.

---

SVAR

Hej tjejen!

Om du känner att dina tankar kring ensamhet påverkar din tillvaro på ett negativt sätt så tycker jag att du ska ta kontakt med någon att prata med. En samtalskontakt kan du får tag i genom tex skolkurator eller någon på ungdomsmottagningen eller Bup (barn och ungdomspsykistrin).
Var inte rädd att ta hjälp om du känner att du behöver. Ibland kommer man in i saker man behöver lite hjälp på traven att komma ur.

Lycka till!

All värme och styrka!

Stor kram, Catherine