Jag är en tjej som går i nian, och alltså är 15 år. Mitt problem är att jag inte har några kompisar, i och för sig har jag en, men en del av problemet är att hon liksom har börjat skita i mig den senaste tiden. hon bryr sig inte om vad jag säger och går ifrån mig ibland. det är rätt konstigt, eftersom att jag inte har gjort något, vad jag vet. dessutom har vi hållit ihop sen sexan, eftersom att vi är rätt lika. På skolan är det så att ingen tycker om mig, och det är ingen som överhuvudtaget pratar med mig, förutom min kompis och några killar ifrån en annan klass. jag har alltid haft svårt att få kompisar, men just nu tror jag att det beror på att jag är annorlunda om man jämför med de andra som bor här (i ett litet samhälle). Jag är intresserad av politik, har lätt för mig i skolan, festar och super inte, klär mig som jag vill och inte som "alla andra". alltså är jag en tönt… Jag är hela tiden jätterädd för att bli lämnad ensam, för jag tror inte att jag skulle klara av att vara det. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera själva frågan till dig, men det jag vill veta är väl egentligen vad jag ska göra för att slippa bli ensam, och om jag blir det; hur jag ska klara mig igenom det. Jag skulle bli jättetacksam om du svarade på det här!

---

SVAR

För det första är det alltid tuffare att bo i ett litet samhälle ifall man är annorlunda. Alla har mer ”koll” på vem du är och det finns aldrig samma utrymme för flera stilar och intressen som det finns i en större stad.
Är du beredd att ändra på något hos dig själv för att få lite kompisar? Jag tänkte på att du möjligen skulle kunna ändra din klädstil lite grand. Det skulle kunna ha betydelse för hur dom andra ser på dig. Skulle det vara möjligt för dig att vara med och festa utan att dricka? Dessa två saker skulle exempelvis kunna påverka synen på dig som tönt och förändra den till något positivare. MEN.., är du beredd att satsa så mycket? Du kanske istället ska vänta på att komma upp gymnasieskolan och bli lite äldre så dina jämnåriga mer förstår att uppskatta ditt intresse för politik, din styrka i skolarbetet, och ditt mod att våga klä dig som du vill. Avslutningsvis vill jag säga att ensamheten är något som vi alla människor är rädda för, och vissa av oss är så rädda att vi offrar våran självständighet och nästan personlighet för att slippa vara ensamma (som att t ex sluta intressera sig för politik, strunta i skolan och supa sig fullast av alla så ofta det ges tillfälle). Detta är absolut inte något jag råder dig till, men det finns tyvärr dom som gör så och det förlorar dom enligt min bedömning alltid på i längden. Att förlora sig själv (självständighet, personlighet) är psykologiskt mycket värre än att förlora sin kompis, om du förstår vad jag menar. Men alla ställs någon gång inför valet att ändra på sig själv för att smälta in mer, eller stå ut med en känsla av att vara annorlunda och lite utanför. Och då gäller det att man tar sig en ordentlig funderare på om man är beredd att kompromissa, och hur långt man är beredd att gå andra till mötes.