user-image
Okänd
Annat

nu orkar jag inte mer! jag vill inte leva längre… jag ser mig i spegeln och ser en tjej, en tjej som är gömd under ett skal av fett. det skalet ska bort… SIMON, min röst inom mig, ska hjälpa mig… jag litar inte på min mamma mer… hon ser alltid till så att jag får i mi så mycket kalorier som möjligt… jag har inte sagt till henne att jag har fått min mens tillbaka. jag har kapat bort alla band… jag kan inte prata med henne längre… det känns som om jag har förstört hela min familj. jag är väderlös! jag har aldrig hört någon säga "jag älskar dig" till mig. något som tar mig väldigt hårt. min syster håller på och gullar med sina barn, och jag står i bakgrunden. det är inte så att jag är avundsjuk, jag älskar dem väldigt mycket. men tar det emot att säga dessa tre ord till mig. jag är nog alldeles för avskyvärd. för det mesta sitter jag i mitt rum, tänker på hur lite kalorier jag ska ta in, jag vill att det ska finnas så lite som möjligt av mig… jag är inte längre med kompisar, då påminns jag bara om hur fet jag är. jag skär mig ofta, för jag kan inte längre spy, mamma är som en hök. jag känner mig så instängd med henne i närheten! jag har flera fula sår på min kropp, vilket läkaren (som undersökte mig i höstas) struntade i. snälla hjälp mig… jag orkar inte längre och snart är självmord den enda lösningen…


SVAR

user-image
Du borde absolut gå i samtalsbehandling för att bygga upp din tro på dig själv. Och i ditt fall skulle jag vilja säga att personkemin mellan dig och samtalsbehandlaren är speciellt viktig. Det får inte kännas fel från början, utan bör vara helt okay. Sedan är det svårt att få en behandlare som man tycker om så där på direkten, men det får inte kännas som ni startar på minus. Har man problem som rör sig om att äta och hur mycket man väger som du har, är det mycket svårt att jobba med den problematiken om du rasat för långt ned i din tro på dig själv. Som jag uppfattar dit mail vore det nog inte så dumt att jobba både med din självkänsla, och dina problem kring vikten och ätandet samtidigt, med två olika personer, så du kan koncentrera dig på en sak i taget. När det gäller läkaren som undersökte dig i höstas, har jag ett råd till dig: Försök att nästa gång berätta för honom vad du tänker när han undersöker dig. Klarar du det kommer han inte att strunta i dina sår. Ibland har man lite för mycket att göra när man jobbar inom vården, och blir stressad utan att man tänker på det. Stressen kan göra så att man missar någon viktig detalj som t ex dina sår. Nu vet inte jag om det var så med din läkare i höstas, men själv har jag tyvärr varit med om det flera gånger vilket bidragit till att mina patienter inte fått den bästa vården jag kunnat ge. Men klarar du av att verkligen snacka med din läkare undviker man oftast sånt här. Mitt råd kan du använda i alla kontakter med vården, därför att då blir det garanterat bättre resultat än om du tiger. I din situation skulle jag egentligen vilja säga att det är superviktigt att du försöker vara så rak du bara kan och vågar. För du verkar ju stänga mer och mer inne i dig själv! Ska du komma ur det här utan att knäcka dig totalt anser jag att du måste börja snacka så mycket du orkar. Speciellt med dom som ska hjälpa dig. Jag tycker att du skall vända dig till din ungdomsmottagning (klicka på länken Din Mottagning i vänstra fältet för att hitta din närmaste mottagning) eller till skolkuratorn för att få hjälp med att få en samtalskontakt. Avslutningsvis kan jag inte låta bli att undra hur långt borta det är att du skulle orka med att lämna en kopia av ditt mail till din mamma eller syster…

Visningar : 815

Senaste frågorna

Se Alla