​Att bli örfilad på museum

Som ensam och nyfiken i världen kan man bli bjuden på högst intressanta möten och skådespel. Jag befinner mig på ett Gandhimuseum i södra Indien när jag helt plötsligt blir örfilad av den gamle museiguiden. Jag har avbrutit honom med en fråga om Gandhis liv. Då reser han handen och smäller till mig över ansiktet.

Det är så överraskande i stunden att jag bara kan protestera med ett förundrat skratt. Och jag känner mig inte särskilt hotad. Vi befinner oss på en offentlig plats mitt på dagen och på något vis verkar guiden ändå snäll, så i stället blir jag nyfiken över vad som komma skall och fortsätter gå med honom när han utan att jag bett om det börjat föreläsa om byggnadens arkitektur och gamla fotografier. Han pekar på bilder på väggarna. Jag frågar någonting om nästa tavla vi kommer till.

– Tyst!, ryter han och tar ett hårt grepp om mitt öra. Det är jag som är lärare! Eleven ska vara tyst.
Bakom mig fnissar en grupp indiska tjejer som tittat på i smyg.

Senare på dagen kommer jag tillbaka till museet med en pensionerad polis från London som jag slagit följe med. Tillsammans går vi en rundvandring och när vi är klara berättar jag för polisen, och för museiguiden som fortfarande lyssnar, om guidens metoder. Vi blir alla tre ganska roade av situationen och jag tror till och med att guiden skrattar lite förläget, för att sedan börja försvara sin pedagogik.

– Men du jobbar på ett Gandhimuseum, säger jag. Gandhi är ju personifieringen av icke-våld. Då kan du inte gå runt och slå folk! Det går ju helt emot budskapet.

Guiden verkar tycka att det är ett legitimt argument och funderar en stund. Sedan tar vi alla ett glas chai i kvarterskiosken och jag får filma när han berättar hur lärare minsann behandlar elever uppe i norra Indien.

– Där använder de mer våld, säger han och imiterar ett slag med en pinne i luften. Här nere i söder är vi snällare och tar dem bara i öronen. Då pluggar de bättre.
Sedan tar den pensionerade polisen ett kort på oss när guiden drar mig i örat och jag skrattar med någon slags motvillig förtjusning.

Jag tänker på den tyska volontären jag mött på vägen som berättat för mig om hur hjälplös hon kände sig när lärarna på skolan hon jobbade på slog barnen med linjaler. Jag tänker på de gånger jag sett föräldrar smälla till sina barn på öppna gator i Spanien, och inte kunnat hålla tyst. Borde jag protesterat mer högljutt den här gången? Informerat någon chef?

Oväntade händelser som denna ger utan tvekan en blixtdykning in i nya insikter. Den här gången fick mitt skinn ta stryk till förmån för bättre förståelse. Man kan kanske inte lära en gammal hund att sitta men förhoppningsvis fick guiden nya perspektiv precis som jag den dagen. Och förhoppningsvis fortsätter Gandhis ickevåldsbudskap att eka; genom museer och Indiens klassrum, bort till Spaniens gator och över hela världen. Men kanske borde Mahatmas ande just idag tagit sina egna museiguider i örat.

Man kan få vara med om en del som turist i Indien. Här på en väntbänk på en tågstation som är reserverad endast för utländska turister. Postkolonialism eller god service?

Våldsromantiserande reklamaffisch?