DVD-recension: Beowulf

Beowulf utspelar sig i Danmark år 507 och är baserad på ett gammalt engelskt nationalepos; tänk britternas svar på Odysséen. Berättelsen kretsar kring den svenske (!) hjälten Beowulf (Ray Winstone) som av den danske kungen kallas till en by som hemsöks av ett troll med svåra psykiska problem. Kungen lider dessutom av någon sorts förbannelse, och den gode Beowulf får därför i uppdrag att försöka bryta den, samt avliva trollet och hans (betydligt fagrare) mor (Angelina Jolie). Beo...

Beowulf utspelar sig i Danmark år 507 och är baserad på ett gammalt engelskt nationalepos; tänk britternas svar på Odysséen. Berättelsen kretsar kring den svenske (!) hjälten Beowulf (Ray Winstone) som av den danske kungen kallas till en by som hemsöks av ett troll med svåra psykiska problem. Kungen lider dessutom av någon sorts förbannelse, och den gode Beowulf får därför i uppdrag att försöka bryta den, samt avliva trollet och hans (betydligt fagrare) mor (Angelina Jolie).

Beowulf häpnade när kungen visade sin trumpet.


Filmen är precis som Robert Zemeckis förra produktion Polarexpressen inspelad med en teknik kallad performance capture. Riktiga skådespelare agerar framför en bluescreen, varpå de animeras och intar en ganska Shrekig stil. Det konstiga är att man faktiskt har kostat på sig riktigt dyra skådespelare: Angelina Jolie, Anthony Hopkins, Ray Winstone … till och med John Malkovich är med på ett hörn. Men i och med att deras ansikten är animerade och deras ögon lika uttrycksfulla som Barbiedockor försvinner minspelet som annars skiljer amatörerna från eliten, och därför känns det aningen bortkastat att bränna på med så dyra skådespelare. Släng in Stefan & Krister och ge dem fri logi i några nätter och de hade antagligen presterat något liknande.

Animationsstilen ger emellertid ett par fördelar. Ray Winstone kan istället för att skumpa runt på sin mastiga kalaskula visa upp en välsvarvad Beach ’08-buk, och trollmor Angelina Jolie kan till alla fjuniga grabbars stora glädje glida omkring i en väldigt minimalistisk klädsel. Utan performance capture hade det nog dessutom varit svårt att få till alla eldiga effekter och magpirrande kameraåkningar.

Mitt största problem med den här filmen är dock att jag helt enkelt inte kan ta den på allvar. Karaktärerna skriker fram största delen av replikerna och i likhet med många andra fantasyfilmer ska varje ord sägas så där otroligt heroiskt. När Beowulf hoppar ur ögat på ett sjömonster och helt utan självdistans skriker ”I am Beowulf!” blir mina öron precis lika röda som under ”This is Sparta!”-repliken i Zack Snyders 300. Är det parodi? Är det satir? Nej, tyvärr.

Ray Winstone är en aning tightare än i verkligheten.
Ray Winstone är en aning tightare än i verkligheten.


Det hjälper heller inte att trollet pratar någon sorts hemsnickrad blandning mellan ryska, svenska och isländska. I början trodde jag att det var en berättelse för barn, men innan man vet ordet av slits en man i två delar och därefter ploppar det fram två Ayers Rock-stora kvinnobröst.

Bland alla förbaskade troll och eldsprutande drakar finns det emellertid några intressanta saker att gräva i. Beowulf tillhör inte den platta och svartvita fantasyskaran där genomgott står mot genomont, och han har några små skelett i garderoben som väntar på att avslöjas. Tyvärr fokuserar inte regissören så mycket på detta och han låter stilen gå före substansen på samma sätt som Beowulf låter könet gå före hjärnan.

När eftertexterna rullar har testosteronmätaren, mitt bland alla hårdnackade män och underkuvade kvinnor, skjutit i höjden, och jag börjar fundera på vad regissören egentligen ville förmedla. Vad lärde vi oss av filmen? Att virila män kan fucka upp det mesta när de inte håller snabeln i styr.

Visste vi inte det redan?

2