"Visst känns det fint att vara vid liv"...
Jag mår bra nu. Även om jag stod på randen innan. Lugnet efter stormen ni vet. Allt känns rätt vackert nu såhär efteråt. Jag har sett nåt som inte alla andra sett. Och den där världen finns kvar, även om jag inte behöver fly in i den lika ofta längre. Allt är välbehållet, regnbågen lika färgglad, himmelen lika blå.

Innan föll regnet, men nu skymtar jag nästan solen bakom de där grå molnen. Riktigt mörka var de aldrig, bara grå. Jag fick inte ens hata de där grå molnen, bara titta på deras svaga grå nyans och sucka djupt. Djupa suckar var det värsta uttrycket. De gjorde allt så mycket värre.

Du behöver inte känna såhär. Det finns alltid något bakom de där ljusgrå molnen. Det finns ett liv för just dig. När regnet slutat falla så är marken fuktig. Då måste du ha de där fula skorna på dig. Men när du väl gått ut så måste marken torka nån gång. Och då kan du sparka av dig skorna och springa barfota på gräset. Åtminstone en stund. Tills du kan få regnet att sluta falla för gott.