Jag är en 14 årig tjej. Jag är 169 cm lång och väger 53 kg, i april vägde jag 59 kg. Men jag känner inte att jag direkt har ansträngt mig för att gå ner i vikt. Det har liksom bara blivit. Fast nu när jag har börjat gå ner i vikt så känner jag att jag vill bli smalare, för jag tycker inte att jag utseendemässigt ser så mycket skillnad. Jag tränar varje dag, ibland flera gånger, (löpning, konståkning, fys) och jag älskar det. Min pappa har pratat med mig och sagt att han tycker att jag äter mindre och att jag måste skärpa mig, men det får mig bara att skämmas och jag kan inte sluta fast han säger till mig. Många i min klass är besatta av vikt och pratar om det 24/7 och fast jag försöker att inte bry mig så tar jag ändå åt mig. Jag tänker på hur saker var förra sommaren då jag bara åt när jag var hungrig och inte tänkte på vad. Nu är det som att det ända jag tänker på är mat, jag är sugen på mat hela tiden även om jag inte är hungrig och det känns som att det förstör mitt liv. Varje gång jag gör någonting (typ utflykt, nöjesfält, fest) så längtar jag bara efter maten och bryr mig inte så mycket om det roliga vi gör. Jag vet att jag förstör mitt egna liv men jag kan inte sluta!

---

SVAR

Hej! Vad bra att du skriver hit även om du inte skriver en direkt fråga så kommenterar jag det du skrev, för det är så himla bra beskrivet. Precis såhär är det lätt att det börjar när man utvecklar en ätstörning. Precis som du skriver är det så många som är besatta av vikt runt omkring oss, så även om du försöker att inte bry dig och kanske innerst inne inte vill, är det så lätt hänt att hamna där ändå.

Men det är ju inte riktigt så livet ska vara, eller hur? Att inte bry sig om det roliga man gör utan tänka på mat. Det är så ovärt det på nått vis. Livet har så mycket att erbjuda om man bara kan fokusera på det fina. Om din pappa har uppmärksammat det, tror du att du skulle kunna prata med honom igen, och säga precis så som du skriver här. Då kanske ni tillsammans kan hitta en väg ur detta, innan det hinner gå för långt.

Jag tycker däremot inte att du ska skämmas. Det är så himla lätt hänt och det är så mycket vanligare än vi tror, att människor runtomkring oss tänker i de här banorna. Var inte så hård mot dig själv, men försöka att ta den hjälpen som finns. Det behöver inte gå så långt som att du förstör ditt egna liv, och det går att sluta. Jag lovar.

Stor kram till dig!