Det var en fin jul. Jag vill minnas att det var alldeles vitt ute och snöflingorna dansade i skenet från gatlyktorna. Jag stod vid fönstret och tittade efter tomten. Det pirrade lite i magen och girigheten kliade i fingrarna. En rödklädd figur släpade sig fram i snön med en säck slängd lite nonchalant över axeln. Det tog honom säkert en halv evighet att komma till dörren, men snart stod han där med snöflingor i skägget och hostade fram något om snälla barn.

Men uppenbarligen behövde man inte vara särskilt snäll för att få julklappar. Jag satt i ett hav av inslagspapper och leksaker när tomten gick. Och ändå hade jag lurat min syster att äta gul snö. Jag borde ju ha förstått det redan då, men jag var liten och dum och tomten var den bästa jag visste. Det skulle jag tycka i säkert fem minuter till.

Jag minns det så väl. Tomten hade glömt sin säck hos oss och jag var tvungen att lämna tillbaka den. Jag kan fortfarande höra mammas skrik som i slowmotion när jag greppade tag om säcken och sprang mot dörren. Jag öppnade dörren och där stod han, en skallig man någonstans kring 40-årskrisen, med tomteluvan i fickan och skägget i handen. Mina ögon blev stora som tefat och hakan slog i tårna. En kall rysning skenade genom kroppen och jag stirrade så mycket på mannen att ögonen nästan ploppade ut. Jag hade blivit så jävla lurad!

Egentligen var det kanske tur att han inte var någon jultomte, den där whiskeydoftande mannen. Men visst är det trist att han inte finns på riktigt!? Jag älskar jultomten, trots att han skrämt livet ur mig ett par tre gånger. Det är en fin tradition med jultomten och jag kan inte låta bli att hoppas att han en natt ska trilla ner genom skorstenen, skrocka lite och önska mig en god jul.

Relaterade forumtrådar

Se Alla

Avregistrerad Medlem

Finns det några snälla barn? en novell

Det var hon..

Avregistrerad Medlem

Det känns som julafton idag........