Jag volontärarbetar med organisationen Bella Health som bland annat lär ut reproduktiv hälsa till unga. Igår lärde de sig om flytningar och HIV. Idag handlar det om domestic violence, våld i hemmet.
På väg till skolan passerar vi skog, apor längs v-gkanten och en skylt med texten "Don’t feed the monkeys or wild animals". En man innanför grinden till skolan plockar sina ögonbryn i backspegeln till sin motorcykel. På väg till aulan passerar vi rektorns kontor. Han skakar entusiastiskt min hand och tackar för att vi kommer och "ger hans studenter så viktig information". "Vi har tur att den här rektorn är så positivt inställd", säger en av utbildarna jag jobbar med. "Många är mer konservativa och skeptiska till sexualundervisning."
I aulan hjälper några pojkar, som inte är med på lektionen, oss att få igång projektorn. En av utbildarna står längst fram på scenen med tårna utanför kanten och berättar med svepande rörelser om olika former av misshandel; sexuell, emotionellt, fysisk, psykisk… Jag förstår var tjugonde ord I en gryta av Hindi: "sexuellt vald… 22%... emotionell… utpressning… könssjukdomar…förra lektionen…Tikke? Ok?" Eleverna nickar och på hennes retoriska frågor svarar de I kör.
De höjer rösten när hon frågar:
-Girls?
-18!
-Boys?
-21!
Det är den lagliga åldern för att få gifta sig i Indien, som alltför sällan följs.
Eftersom jag inte förstår allt går jag efter en stund ut och sätter mig på aulans stentrappa för att skriva. Jag tittar bort mot fotbollsplanen där pojkarna spelar fotboll i solen, de får inte ta del av sexualkunskapen alls. Förut hölls de här klasserna på uppdrag av den indiska regeringen men efter klagomål från föräldrar och lärare att de ledde till "förändrat beteende" bland ungdomarna och "större nyfikenhet" stoppades programmet. Nu måste de få organisationer som tar på sig arbetet jobba hårt för att få ut sin information till skolorna. Skoldirektören ville inte att killarna skulle lära sig, för om de lär sig om riskabla beteenden kommer de bli mer nyfikna att prova dem, resonerar han, trots att forskning pekar på motsatsen.
Så fastän den absoluta majoriteten av det våld som sker i hemmet i Indien, precis som i resten av världen, begås av män, är det flickorna som får sitta inne i kylan i den halvdunkla aulan och lära sig om våld, medan pojkarna spelar fotboll i solen.
Efter lektionen kommer en del tjejer fram till mig. De kallar mig "Madame" och svarar lydigt när jag frågar om deras namn och om de tyckt om lektionen. Jag känner mig mer som en auktoritet än en tjej i deras ålder. Speciellt i det här sammanhanget känns det ju som att vi sitter i samma båt, när jag tänker på hur grundläggande den information de får lära sig är för mig och alla andra unga tjejer i världen. Jag bryter isen genom att skämta om några av de anatomiska bilderna i powerpointpresentationen och de skrattar med mig. När jag frågar om de delar det de får lära sig med killarna, svarar de att aldrig I livet. Till killarna säger de att de är på danslektion och tillägger fnittrande: "de kommer aldrig få veta vad vi egentligen gör!"
Trots motståndet I det konservativa samhället i Uttarakhand är responsen på undervisningen otroligt positiv från eleverna och en lärare som suttit med på lektionen kom till och med på hälsokoll hos organisationens klinik efter att själv ha lärt sig mer om hygien, hälsa och reproduktiva sjukdomar. Mitt jobb är att analysera tjejernas åsikter och vad de lärt sig på lektionerna och ge tips på hur Bella Health kan utveckla sitt arbete. Efter att ha läst igenom papper efter papper med kommentarer som "Jag har lärt mig så mycket. Ingen lär oss den här kunskapen, inte ens våra mammor kan dela den här informationen med oss" och uppmaningar som: "Snälla kom tillbaka!", "Sprid den här kunskapen till alla unga!" och "Åk ut till landsbygden och lär kvinnorna!" känns det som att jag är på rätt plats.
I nästa inlägg berättar jag mer om organisationen Bella Health och hur jag hamnade på en klinik for reproduktiv hälsa i Norra Indien. Då får ni förhoppningsvis lite fler bilder också!
