Recension: Kent – Jag är inte rädd för mörkret

Fotograf: Thomas Ökvist. Det tar mig emot att skriva den här recensionen, för ingen vill ju dela ut kängor åt sitt favoritband. Men den här gången måste det göras, ty Jag är inte rädd för mörkret är på det hela taget ett misslyckande. Skivans första singel – 999 – är i allt det väsentliga en av bandets bättre låtar på senare år i mitt tycke. Den ingav också falskt hopp om en återgång till det ”gamla” Kent, alltså det vi kan säga var bandets sound innan de slän...


Det tar mig emot att skriva den här recensionen, för ingen vill ju dela ut kängor åt sitt favoritband. Men den här gången måste det göras, ty Jag är inte rädd för mörkret är på det hela taget ett misslyckande. Skivans första singel – 999 – är i allt det väsentliga en av bandets bättre låtar på senare år i mitt tycke. Den ingav också falskt hopp om en återgång till det ”gamla” Kent, alltså det vi kan säga var bandets sound innan de slängde in synthar och datorblipp. Då den här låten är albumets första spår innebär det tyvärr att toppen är nådd efter de cirka sju minuterna den håller på och med undantag dels för refrängvänliga Petroleum samt Ruta 1, en klassisk Kent-ballad om livets förgänglighet av den gamla skolan, pekar formkurvan sedan stadigt nedåt.

Det här är utan den minsta tvekan Kents mest intetsägande och opersonliga skiva någonsin; det är dansant, klappvänligt, i sann bemärkelse en produkt för den breda massan. En omskrivning för att det till stor del saknas själ i albumet. Det som traditionellt sett alltid varit en av hörnstenarna i Kents musik, och den främsta anledningen till att jag älskar dem så, är Jocke Bergs i många fall fullständigt briljanta låttexter. Jag skämtar inte när jag säger att de fler än en gång hjälpt mig ta mig igenom svåra episoder i livet. Visst kan det glimta till i enstaka textrader även på det här albumet, men den där magin som karaktäriserade i synnerhet Du & jag döden (2005) är som bortblåst, och ersatt av krystade socialpolitiska ståndpunkter och i vissa fall kolossalt patetiska textpartier (/Det stavas R-Ä-D-S-L-A/Jag är rädd för allt, beredd på allt/) som alltså trots allt återigen tonsatts av synthig gladpop.

Lägg på detta till det avslutande spåret, Hänsyn, som fick mig att häpet stirra rakt in i väggen och kippa efter luft för att dess uselhet paralyserade mig, så känner jag mig lurad men framför allt så otroligt besviken. Jag trodde inte det kunde ske, men den här gången levererar inte Kent, helt enkelt.

Lyssna på: 999, Petroleum, Ruta 1
Undvik: Hänsyn, Beredd på allt, Färger på natten och ärligt talat klarar du dig utan resterande spår också
Hyvens tips: Lyssna snarare på Ett år utan sommar, en bonuslåt som släpptes gratis på nätet i slutet av mars i år. Den är bättre än samtliga låtar på det här albumet.

Betyg: Lämnar inga fotspår ens i sand

2