Depressionen i det moderna samhället

Individualism leder oundvikligen till utanförskap och depression.
Varför är det så? Kan det vara den kulturella degenerationen? Är skälet kanske folkets brist på ideal och framtidsutsikter? I sådana fall: varför?
Den utbredda demokratiseringen och humanismen gör att folk inte kan kränka, tycka och tänka. På det sättet har människorna blivit ryggradslösa, inte vågat stå upp för sina tankar och åsikter, vilket i sig lett till ett försvinnande av dessa tankar och åsikter. Folket lever för dagen, för att konsumera, inte för att skapa. Den skapande processen är den process, vars egentliga existens ger mening åt livet: i tanke och handling. Utan ideal är inget meningsfullt liv möjligt.

När dessa saker - tanke, handling och ideal – saknas, förlorar det mänskliga livet sin mening, och i stället hamnar människorna i en tillvaro där ingenting skapas eller över huvud taget görs. Man lever för att tjäna pengar (för att "skapa bra levnadsförutsättningar") och för att... ja, vad? Varför lever man? Hur kan en människa leva utan ideal, utan drömmar? Svaret är att människan inte kan göra detta - och resultatet är en obotlig fatalism, där existensen begränsas till att varje dag gå till jobbet och möjligen spendera ett par minuter "kvalitetstid" med det enda man kommer att lämna åt eftervärlden.

Det är idealen som saknas, drömmarna, viljan. Å andra sidan - hur kan en vilja till någonting existera om inget mål finns? "Ja, nu vill jag göra det här! Men... vad?"
Denna fatalism botas i dag med "terapi" och verkningslösa mediciner, givetvis utan något som helst resultat - utom möjligen en viss placeboeffekt, som endast tillåter människorna att återgå till sin vardagliga tillvaro.

Vad kan man då egentligen göra åt detta? Framför allt handlar det om den ickeexisterande samvaron med andra människor, och på sådant sätt det kulturella förfallet. Kultur upprätthålls genom skapande, och människor utan motivation är inte förmögna att skapa. Svensken har blivit en ensam varelse (Fredrik Lindströms idiotiska förklaring om att byarna låg på stora avstånd förr har ingenting med saken att göra), och detta har skett på senare tid. Man diskuterar inte längre, man är inte tillsammans med andra. Och visst skulle en sådan utveckling leda till någonting positivt. Det är gemenskapen som saknas.

En annan sak, som på sistone blivit någonting jag märkt, är den totala bristen på disciplin, både i skolor (mot underordnade elever) och mot sig själv. Det är näst intill förkrossande att se människor göra sina liv till helveten just genom brist på disciplin. Människor kontrollerar inte sitt intag av mat, alkohol, sötsaker - det är givetvis småsaker, men de symboliserar någonting större. Endast individen själv kan göra någonting åt problemen, inte någon annan, men människorna förstår inte detta.
Disciplinen har också försämrats i skolor, där ungdomarna löper fritt och är uppkäftiga mot lärare, som egentligen borde representera vetande, men sällan gör det, och som egentligen skall föreställa deras överordnade, som de skall lyda! "Elevdemokrati" har blivit en term, som vilt slängs med, och lärarnas makt och auktoritet minskar för var dag. Man går inte till lektioner, motiverar sig inte. Skolan bör vara en plats där man samlar vetande, inte sitter vid en dator och surfar.

En människa behöver harmoni för att uträtta saker, men hur kan en människa uppleva harmoni när hon lever i en värld av individualism, föroreningar och svek? Naturalismen, den holistiska syn som integrerar människan med naturen, är den väg människan borde gå, eftersom endast den kan garantera sann harmoni, och i det motivation. Att integreras med en evig kraft är den garanti för harmoniskt leverne människan behöver. Naturen består alltid när civilisationer faller, människor dör, kulturer försvinner. Naturen finns där för evigt. I denna kraft finns det människan alltid sökt efter - ett mål, ett ideal. Att kriga för helheten (som naturen på ett fantastiskt sätt representerar) är det högsta av mål. Men det återstår för människan att finna.

Det är vad som saknas: idealism, gemenskap, disciplin och harmoni. Individen har slutat att ingå i en gemenskap, har blivit en egen varelse utan verklighetsinsikt, motivation, ideal och självkontroll.