Att känna sig ensam bland folk och glömma sina egna minnen
Hej, jag heter Alicia och ska börja mitt sista år på gymnasiet. Jag går en estetlinje och tycker mycket om att få vara kreativ så ofta som vi får. Min fritid består av att umgås med vänner, pojkvän, vara kreativ, spela CoD och ligga i sängen med youtube.
I år vill jag ha en ordentlig bad-sommar för det saknar jag verkligen. Jag önskar nästan att jag hade tagit vara mer på somrarna när vi var sugna på att bada heeeela tiden, nu är det ju kallt i vattnet, men det kände vi inte som unga. Jag försöker säga åt min lillebror att gå ut, vara i solen, springa omkring och göra grejer för innan han vet ordet av det så är det enda han vill att ligga i sängen hela tiden.
Jag, som snart fyller 18, känner mig lite gammal, men jag känner mig också väldigt ung. Jag känner mig ibland omogen, inte respekterad av vuxna, inte lyssnad på, inte brydd om och ensam. En sak jag verkligen inte vill är att andra unga ska behöva känna så, ända tills de är 18 själva. Jag vill inte att någon ska känna det alls för den delen. Jag tänkte försöka skriva lite om mig själv och jag hoppas att det hjälper någon som läser det. Jag öppnar även mina armar för den som känner sig ensam, det går att prata med mig, jag förstår.
När jag var yngre kände jag mig ofta helt ensam, fast jag var i ett rum fyllt med människor. Fast jag var i klassrummet eller på bussen eller vid middagsbordet. Jag kände mig alltid ensam, aldrig trygg, bara ensam. Så är det fortfarande ibland. Jag är på plats fysiskt men min hjärna flyter omkring i ett mellanläge. Jag dissocierade mycket som ung och det gör jag fortfarande. Dissociation är svårt att beskriva, det är typ när en individ avskärmar sig från sina upplevelser och kanske känner sig bortkopplad från sin kropp, eller från sitt psyke. Att dissociera kan försämra minnet och kan göra det svårt att återuppleva saker som skett. Det kan även kännas väldigt läskigt, som att en inte existerar, för mig brukar det ibland trigga ångest. Dissociation kan uppstå från olika trauman, stark stress eller generella känslor som kroppen och hjärnan inte vet hur den ska hantera. För mig har det gjort att jag inte minns varken min barndom eller ungdom. På senare tid har jag även fått svårt att minnas saker jag gjort och sagt. Ännu värre, jag glömmer ibland vad andra personer sagt till mig, ibland minns jag inte ens att jag träffat dem.
Att själv inse att jag inte har tydliga minnen kom som en käftsmäll. Det var väldigt jobbigt och obehagligt. Jag blev panikslagen och tänkte katastroftankar. Jag minns inte min barndom. Jag minns inte min ungdom. Jag minns inget i mitt liv. Denna känsla skrämde mig, vilket ledde till en ökad stressfaktor, vilket gjorde att jag kopplade bort mig från verkligheten ännu mer. Jag satt fast i ett vakuum där det bara fanns mina dåliga känslor och ljud omkring mig.
Jag vet fortfarande inte helt hur jag ska ta mig tillbaka till verkligheten ibland. Det är bättre nu, men på platser som exempelvis tunnelbana, buss och cafeer kan jag tappa bort mig igen. I de stunderna hjälper det att lyssna på musik i egna hörlurar med väldigt högt ljud. Det ger mig ett grepp om något jag valt själv, något jag kan styra över, något som ingen kan ta ifrån mig eller påverka.
Som tur är har jag personer omkring mig som finns där, som påminner mig om saker vi gjort och frågar minns du när vi gjorde… och då minns jag. Katastroftankarna var inte helt sanna. Även om mitt minne ibland är grumligt som spökvatten så finns det mesta ändå lagrat någonstans där inne, det har jag lärt mig.
Om jag fick gå tillbaka i tiden, till vilken del av mina yngre år som helst, hade jag försökt andas, ta flera djupa andetag och lugna ned mitt inre lite. Sedan hade jag pratat med någon, en vuxen, en psykolog eller en vän. Vem som helst. Jag hade sagt: jag känner mig ensam, jag hade frågar någon: varför känner jag mig ensam när jag inte är ensam och jag hade velat höra: det kanske känns så, men du är inte ensam på riktigt.
Jag känner mig bortkopplad lite varje dag. När jag mår sämre kommer det fram mer. Men nu vet jag att det inte gör något. Det är bara en känsla och alla känslor går med tiden över och blir till nya, andra, känslor. Jag litar på dem omkring mig. Jag litar inte på alla, men jag har lärt mig att det är okej. Jag får välja själv vem jag delar känslor med. Jag väljer själv. Oavsett vem jag väljer så har jag lärt mig att jag aldrig är ensam.
