De vanligaste frågorna om ätstörningar

Att drabbas av en ätstörning betyder att ditt förhållande till mat blivit sjukligt och leder till psykisk lidande, en situation som är ohållbar. Du lyssnar inte längre på kroppens signaler när den är mätt eller hungrig och din kroppsuppfattning är väldigt negativ. Du tycker illa om, och är extremt dömande mot, dig själv. Den sjuke känner ett stort behov av kontroll och mycket tid går åt planera hur han eller hon ska undvika mat och maximera sin träning. Orsakerna till att nå...

Att drabbas av en ätstörning betyder att ditt förhållande till mat blivit sjukligt och leder till psykisk lidande, en situation som är ohållbar. Du lyssnar inte längre på kroppens signaler när den är mätt eller hungrig och din kroppsuppfattning är väldigt negativ. Du tycker illa om, och är extremt dömande mot, dig själv. Den sjuke känner ett stort behov av kontroll och mycket tid går åt planera hur han eller hon ska undvika mat och maximera sin träning. Orsakerna till att någon blir sjuk kan vara många men en låg självkänsla eller höga prestationskrav är ofta centrala. Det går att bli frisk från sina ätstörningar och hitta tillbaka till ett bättre och gladare liv, men det kräver vård och behandling.

Catherine Koff.
Catherine Koff arbetar inom Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt och hjälper människor med ätstörningar till ett mer hälsosamt liv. Hon är också expert på Ungdomar.se och har här plockat ut fem stycken av de mest vanliga frågorna hon får.

Fråga:
Kan man själv märka av att man har anorexi? Nästan alla jag känner säger att jag har det och tycker att det förvärras. Själv tycker jag faktiskt att jag är lite mullig.

Svar:
För att ha en ätstörning så krävs det att man har ångest över kroppen i samband med mat. Är det så att du kontrollerar maten, kanske tränar väldigt mycket och får ångest om du inte gör det och undviker vissa typer av mat, oftast sådant med fett i? I så fall har du problem och behöver ta hjälp. En ätstörning är en sjukdom och precis som alla andra sjukdomar behöver man få vård för att ta sig ur den.

Fråga:
Jag är en tjej som inte mår så jättebra, jag känner mig alltid tjockare och fulare än alla andra. Jag försöker gå ner i vikt genom att inte äta så mycket, träna ofta och massa sånt. Men mina föräldrar blir bara arga på mig jämt för att de tror att jag har någon ätstörning eller något, det har jag ju inte? Jag är inte överviktig eller något men känner mig ändå tjock. Jag har nästan bara väldigt smala vänner, jag älskar dem verkligen, men de får mig känna mig fet. Vet inte hur jag ska göra, mår dåligt efter varje gång jag ätit. Fast å andra sidan vill jag äta, men ångrar mig alltid efteråt, känns jättejobbig.

Svar:
Bra att du ställer den här frågan för jag tror att det är väldigt många som kommer känna igen sig i den. Att man inte riktigt vet vart gränsen går mellan att vara frisk och sjuk, mellan att ha komplex eller ett riktig ätstörning.

Det är snårigt att veta. Jag brukar ge be de som undrar tänka efter hur tankarna kring vikten påverkar det övriga livet. Är det så att man tänker väldigt mycket på vikten, kosten och kroppen så att det upptar stora delar av en vakna tid så ska man ta hjälp.

Jag hör att du har insikt om att du inte är överviktig men kan ändå inte låta bli att klanka ner på dig själv, det är inte alls bra.Jag ger dig två råd. Börja först med att jobba med självkänslan, läs gärna Mia Törnbloms böcker. Om du känner att det inte hjälper så behöver du ta ytterligare hjälp. Gärna ifrån till exempel en skolkurator, personal på Bup eller en ätstörningsenhet.

Du är värd att få tycka om dig själv och kroppen så gör det som behövs för att nå dit så att det inte utvecklar sig till en lång och svår sjukdom.


Fråga:
Jag har tidigare haft problem med ätstörningar, jag har väl det nu också psykiskt men klarar i alla fall av att äta som jag ska om än med både jobbiga tankar, hjärnspöken och ångestattacker ibland. Men min fråga är:

Jag har nu börjat träna på gym, jag har tidigare enbart hållit på med ridsport cirka 5 gånger per vecka eftersom jag har egen häst. Nu tränar jag uppåt 4 dagar i veckan på gym, plus ridning och plus skolidrott. Det blir som ett sätt för mig att få äta, jag får abstinens om jag inte tränar. Dock känns det som att jag nu tränar mindre för att just förbränna, även om det är det till en viss del, men mest tränar jag för att det ligger som en tvångstanke och att jag mår dåligt om jag inte rör på mig genom minst ett träningspass per dag. Jag har dessutom panikkänslor över att jag gått upp tre kilo sedan jag började, säkert muskelmassa men som vanligt vill ju inte hjärnan alltid lyssna på sådant.

Hur kan jag börja få ett sunt förhållande till mat och träning? Jag vill både kunna äta och träna när jag själv vill och känner för det, inte när jag blir tvingad eller får tillåtelse av mina röster.

Svar:
Så här är det verkligen inte meningen att du ska känna!
En ätstörning sitter inte i vikten utan handlar just om tankar och känslor och vikten i sammanhanget är oviktigt. Därför vill jag verkligen göra dig uppmärksam på att du fortfarande kan ha en ätstörning även om du gått upp i vikt.

Jag råder dig varmt att ta hjälp för detta så att du kan börja njuta av livet igen. Det är inte meningen att du ska behöva röra på dig så oerhört för att må bra med dig själv. Du ska inte behöva röra på dig överhuvudtaget för att må bra med dig själv, du ska älska dig själv lika mycket oavsett fysisk aktivitet. Fysisk aktivitet ska vara pga lust, inget annat.

Jag vill att du så snart som möjligt tar kontakt med en ätstörningsenhet nära dig. Alla ligger på hemsidan http://www.abkontakt.se. Om det steget känns alldeles för stort så kan du i första hand besöka tex en skolkurator eller någon på ungdomsmottagningen för att prata och få hjälp med detta och komma vidare.

I dagsläget ligger du i underkant för vad som är normalt, du snuddar alltså på undervikt. Oavsett om du skulle göra det eller inte så har man all rätt till vård. Åter, en ätstörning kan man ha oavsett om man är underviktig, helt normalviktig eller överviktig.


Fråga:
Kommer man någonsin bli frisk från anorexi/ätstörningar?Orkar inte längre med denna sjukdom.

Svar:
Svar JA. Så länge du fortsätter att kämpa och tar hjälp av vården. Tro mig, jag vet att man tvivlar men jag är ett levande bevis på att det går att bli frisk till 100%. Och vet du det bästa? Man ångrar aldrig jobbet man gjort eftersom man får ett fantastiskt liv utan ätstörningen. I föreningen har vi över 60 mentorer som kan säga dig samma sak. Behöver du pepp från någon som gått igenom samma sak så läs på hemsidan. http://www.abkontakt.se

Fråga:
Min bästa vän har anorexia. Enligt henne själv följer hon sitt matschema och tränar aldrig och äter bara mer och mer. Men jag ser ibland att hon tar mat och slänger iväg i buskar. Ska jag säga något till henne om det?

Hennes mamma vaktar henne konstant. Ska jag då också vara en slags polis eller vakt? Är det vad hon behöver? Eller behöver hon min stöttning oavsett vad hon gör? Jag vill att hon ska bli bättre. Hur gör jag så det blir lättare för henne?

Svar:
Förstår att detta måste vara jobbigt för dig. Att se någon du tycker om må så dåligt. Du ska absolut inte gå in i någon vårdande roll över din kompis och inte agera polis. Du är hennes vän och inte hennes förälder eller vårdare. Du gör ett toppenjobb genom att vara hennes frisk vän och som ger henne möjlighet att tänka på andra saker än mat i mellan åt.

Dock betyder inte det att du ska behöva hålla med henne om att det är bra att kasta maten, det kommer bara förvirra henne. Var ärlig, berätta att du ser att hon kastar och att du inte gillar det. Men låt det inte bli ett anklagande utan mer för att visa att du ser och att du bryr dig.




Känner du igen dig själv? Har du en vän som du misstänker må dåligt? Eller vill du bara lära dig mer om ätstörningar? Kolla då in dessa sajter.
http://www.atstorning.se/
http://www.umo.se/Att-ma-daligt/Atstorningar/
http://www.abkontakt.se/
http://www.scfa.se/

Du kan också ställa en fråga direkt till Catherine här!