Två nakna ryggar, sitter just nu pressade mot varandra, omringade av ondska. Deras rädsla börjar samlas, de kryper tätt intill.De vill inte se något annat, de ser inget annat heller.De fattar sina händer, men märker ingenting."Det låter osammanhängande", viskar den ena gestalten till den andra. De kramar varandras händer och kryper tätt intill varann. De är rädda nu, nu är de verkligen rädda.Jag märker det, jag vet det verkligen, de är rädda. Så otroligt nervösa har de aldrig varigt. Men vad är det som skrämmer dem så?Där är ju ingenting, jag ser ingenting? De kryper nära varandra, ryggarna trycks tätare