Arkiv: Articles - Page 158

Broder Daniel Broder Daniel har bestämt sig för att hissa ned den bortgångne medlemmen Anders Göthbergs flagga från halvstång, och istället hissa upp den i skyn igen. En sista gång, och lämpligt nog på Way Out West, Slottskogen, Göteborg. Broder Daniels avskedskonsert blev givetvis en värdig avslutning på bandets leverne. Det gör inget att det är ett närmast obefintligt mellansnack, att de inte får spela så länge som de ville, att flera bandmedlemmar ersattes, och att frontmannen Henrik Berggren kallar sina fans för "sina små barn". Nej, Broder Daniels avskedskonsert kändes så episk och vackert vemodig som den skulle. De

1. I den sexiga actionkomedin "Charlie’s Angels" från 2000 begår skådespelaren Drew Barrymore ett stort misstag som inte redigerats bort i efterhand. När änglarna håller på att bekämpa karaktären "Creepy Thin Man", precis innan Drew ska lyfta upp Lucy Liu i luften, ropar hon ut "Lucy!" för att påkalla Lucy Lius uppmärksamhet. Problemet är bara att Lucy Lius karaktär heter "Alex". 2. I storfilmen "Pirates of the Caribbean – The Curse of the Black Pearl" försvinner illusionen av en svunnen tid ganska plötsligt då en medlem ur filteamet syns i bild. När allas vår underbara Johnny Depp utbrister "On deck,

Orientering är något som jag aldrig har lyckats bemästra. Hur mycket någon lärare än förklarar vad alla små symboler på kartan betyder, och att man ska snurra på den när man springer, så har jag ändå glömt bort allt när jag väl står där i skogen. Mitt lokalsinne är rent allmänt ganska osynkroniserat. Frågan är väl om det ens finns något överhuvudtaget, jag brukar mest gå på känsla. Det är ett under att jag blev godkänd på orienteringsprovet i nian, troligtvis handlade det mer om sympati än om min prestation (jag misstänker att samma sak gäller för träslöjden men det

Det var en gång en liten flicka. Hon var en flicka av den duktiga sorten. Hon gick och lade sig tidigt om kvällarna, drack ingen alkohol och hjälpte alltid till hemma. När vintern kom klädde hon sig varmt med en stor lila mössa. I annan stad fanns det en kille. Han var den coola killen som alla var rädda för. Han var uppe sent om kvällarna, den som alltid drack mest alkoläsk och hjälpte han till hemma trodde folk att han var sjuk. När vintern kom behöll han kepsen på, även om han blev kall om öronen. En dag går

Än en gång lockar de båda klingorna med rättvisa och frälsning respektive vedergällning och förbannelse och såväl ädla som giriga kämpar strävar efter deras krafter. Men att det överhuvudtaget kommer en fjärde del i Soul Calibur-serien är egentligen ingen självklarhet. Dess föregångare, Soul Calibur III, sålde nämligen inte alls i närheten av tidigare delar i serien och som vi alla vet är spelbranschen känslig. Namco valde dock att ge spelserien en ny chans och med facit i hand visade det sig vara ett mycket klok beslut. Soul Calibur IV är ingen revolution vars mål är att låta oss se fightinggenren

Då vet jag inte riktigt vad de menar. Lost är inspirerad av amerikansk gospel med allsång och kyrkoorglar, Reign of Fire är som tagen ur shoegazereran och ljudslingorna i Strawberry Swing låter som kinesisk folkmusik. Publikfriande vet jag inte, men bra är det i alla fall. Väldigt bra. Visst, man lyssnar nog inte på Coldplay för att få någon sex, drugs & rock’n’roll-känsla – snarare för festivalstämning och ståtliga gitarrekon – men folk som säger att de bara följer mall 1A är nog lite ute och cyklar. Anledningen till den väldigt långa albumtiteln är att man själv ska få välja

Nöjd som en spinnande katt i solen satte jag mig därför i frisörstolen och lät en kinesisk kille sätta i hårförlängningar i mitt hår. Det faktum att han såg ut att vara fjorton och pratade nervöst med sina kollegor berörde mig inte just då, men jag lovar att det gör det nu. Nu är det över sex veckor sedan jag satte i löshåret och jag är hemma i Sverige igen. I skrivande stund sitter jag med min laptop i knät i min vardagsrumssoffa och lyssnar på Sommarkrysset. En helt vanlig sysselsättning en sommarkväll, kan man tycka. Förutom den lilla detaljen

Faktum är att Arkanoid kanske är ett av de mest klassiska spelen under 80-talet, ungefär lika klassiska som Atari-spelet det till största delen är baserat på (Breakout alltså). Spelkonceptet är lika enkelt i sitt utförande som Tetris och därför oftast även lika beroendeframkallande och tidsslukande. I teorin känns Nintendo DS som ett perfekt format att krossa färgade klossar med – den är bärbar, har en rörelsekänslig skärm, dubbla skärmar, samt ett hyfsat bra onlinestöd. Men det är något avigt med att spela Arkanoid DS och för ovanlighetens(?) skull är det ganska lätt att stätta fingret på vad som är problemet.

Den kränger framåt med fenor till ben, brölandes genom sina slippriga svärdständer. Folk skriker hest; de springer, men jag står kvar. Det är något lugnande över denna slöa best. Han är inte strandad – nej, han har överskridit havet: en transcendent val – förvisso berusad mitt ibland oss. Han ålar klumpigt framåt och lämnar djupa fenformade avtryck av olja efter sig. Tång gurglar ur hans blåshål när han släpar sig fram över stranden, mot Kungsgatan. Jag skakar på huvudet – där kommer han bara hitta snöglober och souvenirer, bara plastplankton att knapra på, och han kanske förtär en och annan