Arkiv: Articles - Page 156

Mina damer och herrar, jag ger er Mikael Sol. Allt i boken är baserat på verkliga händelser, men jag har bytt ut namn och utseende på de flesta och lite andra omständigheter så att ingen ska behöva känna sig allt för uthängd. En sak är på sätt och vis påhittat och det är att jag fick diarré efter en "träff", men i verkligheten så fick jag diarré efter att jag varit hos en kompis. Jagkopplade ihop de två händelserna för jag ville ha med hela den grejen för den händelsen var verkligen rolig i efterhand. Om du fick möta en

Som till exempel att skjuta upp fyrverkerier. Med risk för att låta som en gnällig gammal tant har jag aldrig förstått poängen med denna knepiga underhållningsform. Det var säkerligen häftigt med explosioner när någon sprängglad kines uppfann krutet för sisådär tvåtusen år sedan. Men idag? Pappor som vill imponera på grannskapet kan inhandla en enda trettiosekunderspjäs för sjuhundrakronor kronor, varpå hundarna i omgivningen blir galna och drar på sig hjärtattacker. Varje år lyckas dessutom alltid någon spränga bort ett öra eller ett pekfinger. Men det kanske konstigaste av allt är när folk – på fullaste allvar – bevittnar denna högljudda

Det här med att pojkar får ta för sig medan flickor ska vara lugna. Visst är det så att allting skulle vara mycket bättre om man tog tag i problemen från början, redan vid bråken på fotbollsplanen. Alla problem. Men så är det inte. Pojkarna ursäktas med att ”pojkar är ju pojkar” med ett skevt leende. När flickan gör samma sak är hon missanpassad. Samma sak är det i klassrummet där pojkarna pratar rätt ut, ofta utan att någon säger till dem, medan tjejerna inte får lika många chanser att svara ens när alla räcker upp handen när de vill

Till exempel har jag hört flertalet gånger att det är mer accepterat för killar att vara stökiga och aktiva under grundskolan, ja egentligen överallt. När en kvinna brottas på fotbollsplanen så är det föräldramöte direkt. Då kommer frågan, vad blir det av alla bråkiga killar som INTE får något föräldrasamtal? Tänk er 30 år senare, och titta på hur jämställt det är på Sveriges fängelser. Just det, 5-6 % är kvinnor¹. Så något som verkar vara en situation där kvinnor missgynnas är alltså något som egentligen missgynnar män. Det måste ju vara så att kvinnors sociala skyddsnät är så mycket

Will Wrights senaste projekt är nämligen något alldeles särskilt, samtidigt som det inte är det. Spelet är bra, samtidigt som vissa beståndsdelar saknar substans. Spelet är ett spel, men samtidigt ett liv. Men inte som The Sims, utan som något annat. Som Spore. Cellfasens spelande liknare flOw, det meditativa PSN-spelet. Spore har länge varit något av en smygfavorit på redaktionen men har samtidigt hamnat i skymundan för många av årets andra stora titlar. Jag kände mig faktiskt lite överrumplad när spelet damp ner på redaktionen, men det blir ju så när man hela tiden blickar framåt istället för att omfamna

Och ja … det kunde väl ha gått bättre. Efter att ha tagit studenten började jag på gymnasielärarlinjen direkt efter sommarlovet (det var lärare jag ville bli innan jag sadlade om till någon slags journalist). Jag hade dock ingen i bekantskapskretsen som hade någon erfarenhet av högskolan, vilket gjorde att mina kunskaper inom detta skolområde var minst sagt bristfälliga. Trots detta gick jag in med stort självförtroende och trodde att Högskolan skulle vara en variant av gymnasiet med lite mer eget ansvar. Precis så här såg borden ut. På uppropet samlades ungefär 300 personer i aulan och läraren stod på

Man kan undra varför matematik anses vara så viktigt. Jag skulle vilja jämföra det med musik; att förstå matematik är lite som att kunna läsa noter. Det hjälper en att producera musik oavsett instrument. På samma sätt är matematiken ett slags redskap som är till stor nytta inom väldigt många områden: ekonomi, biologi, fysik och inte minst datalogi. Precis som med noterna så kan man inte spela bara för att man kan noter, man måste även öva på själva instrumentet. Så matematik är egentligen nyttigt först när man kombinerar det med något annat ämne. Det kan vara en av anledningarna

Först är jag obekväm, så ner i stolen obekväm. Gustaf Skarsgård och Torkel Peterson ska inte kyssas, det är problem nummer ett. Sen ska de defintivt inte fortsätta pusslekarna ner i sängen och barhudade smeka varandra framför kameralinsen. Det bara går inte. Den avdankade och actionälskande polisen Benny från Kopps (2003) och den omänskligt kallhjärtade Otto från Onskan (2003) som äkta makar känns helt enkelt inte sannolikt, eller trovärdigt, och vid ett tillfälle kommer jag på mig själv nästan liggandes ner i biostolen med händerna för ansiktet. Men sen händer nåt som gör att allting förändras. Plötsligt handlar den regnbågsfärgade

Det kan vara vem som helst. Den lönnfete busschauffören som aldrig hör vad du säger, killen bakom dig i kön inne på Ica som går in på vad som ser ut som en livslång diet av pan-pizza och spagetti, eller kanske rent ut av din egen farmor. Det yttre kan vara så kyskt och oskyldigt att ingen skulle kunna ana ett dyft, men ibland tränger små glimtar fram om det inre, i form av lömska hånleenden eller ett sting av mallighet. Vem som helst kan vara ett praktarsel och vem som helst kan bli ett. Även du. Allt beroende på

Jag älskade prinsens tre tidigare spel, tyckte mycket om Assassin´s Creed och har spontandreglat varje gång en bild från det nya spelet visats upp. Upplägget med att bryta av från den tidigare trilogin för att istället lansera ett nytt spelupplägg med ny prins och ny kostym har låtit som en perfekt plan för en storsäljare. Och visst kan det nog bli så. I framtiden. Men på Games Convention imponerade inte Prince of Persia överdrivet mycket. En av de största nyheterna den här gången är att prinsen inte längre är ensam. Med sig i spelet har han Elika, en tjej som